Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sköra byggnad. Hon hade ej nägon sådan förkänsla af ett
stundande ondt, hon såg ej en enda mulen blick, ty hon var ett barn,
och drottningen kallade henne aldrig, då politikens storm
uppjagat moln på hennes panna; hon förtrodde henne intet, ty hon
ville ej kasta ett enda gran af konungslighetens börda på det
unga oskyldiga hjertat. Drottningen hindrade ’äfven andra att
blanda det oskuldsfulla barnet in i hofvets ränker, ty hon hade
sagt, och hennes blixtrande, snillrika ögon gjorde det till en
befallning: «rjag vill att detta barn skall få förbli ett barn så länge
hon kan — det värmer mitt hjerta att veta en, som är fri från
bekymmer.»
Detta gjorde att ingen vågade invira Katarina i alla dessa
nät, som stodo spända rundtomkring, och hon trodde således att
hon var i ett glädjens rike, att hon var tjenarinna hos den
lyckligaste på jorden, den mäktigaste drottning, liksom den mäktigaste
ande hon följt med bin uppmärksamhet.
Em edlertid var det för den menniskovänlige betraktaren
någonting bittert uti att se denna oskyldiga glädje innesluten i ett
hof, som, hotadt från alla sidor, byggde på planer som
beständigt förråddes, emedan förräderiet fanns derinom, emedan det rå*
dande partiet hade sina ombud, som deltogo i de kungligas
nöjen oeh i deras bekymmer, endast för att meddela hvarje ord
som undsluppit deras läppar. Den unga flickan föreföll då lik ett
barn, som skrattar och räcker ut händerna åt det granna
fyrverkeriet, då fienden bränner dess fädernehem. Det är något som
sårar oss djupt, då vi se denna oskuldsfulla okunnighet, så helig
och ren som Guds egen tanke, stå insnärjd mellan den spindelfina
väfnad, mörkrets makter spinna omkring den.
Katarina von Liitzow kände emedlertid ej detta sjelf, och till
sin lycka. Hon ansåg rådets ödmjukhet för verklig, lofsångerna
hjertliga, förtjusningen osminkad; hon skref derom till sin far,
oeh han, sjelf konungsk, ville gerna tro att så var, fastän han
insåg att det icke så var. Han ville dock lika litet som
drottningen störa sin dotters ljufva villa, utan endast uppmanade hennt
att näst Gud älska konungaparet och lyda det. Denna blinda
konungadyrkan uppkommer allrasnarast och blir mest sann oeh
hjertlig då konungamakten hånas, i synnerhet då folkets makt
usurperas af en klass, som på en gång trycker både hufvudet oeh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
