Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ut och följde med. ’Hvad vill han?’ frägade hon. Jag ville
beratta, men si, den fan var dof som ett murmeldjur. Hon måtte
ändå sett på mina läppar hvad jag mente, skakade på hufvudet,
men tog penningarne och sade : ’kom ihåg och helsa baronen, att
det inte var kamrern och inte hans olyckliga barn som tog emot
penningarne, utan jag — jag som tjenar hos dem, och som inte
tycker att det går min heder för när att taga emot gåfvan.’»
«F-n till käring; hon skodde sig.»
«Åh nej, det gjorde hon inte; men hon vet väl bäst, att de ha
inte att äta i huset, och då gubben är galen och dottern sjuk,
så blir det väl gamman som får skölja dem begge.»
»Talar du om det der för baron?»
«Ja visst, han befhllde mig att tala om allt.»
«Ja, det har du också riktigt gjort», skrattade Trojlin.
«Åh ja, kamrater emellan är det ej så noga.»
«Håll dig nu rak; der kommer baronens vagn. Stackars ba-
ron, han har också -sitt kors. Han ser så blek ut, vår baron.
Ja, ja, att ha en sådan son och - nog af, kors har han nog.»
I detta ögonblipk stannade vagnen och Trojlin sprang ner.
Några minuter derefter steg baronen in. Det stolta ansigtet bar
stämpeln af djupt bekymmer; det var fosterlandsvännen, som sörjde
öfver sitt splittrade fosterland, fadern, som sörjde öfver en son,
som ej, enligt hans begrepp, var värdig sitt namn, maken, som
djapt kände en tagg sticka i själen öfver att hans maka blandade
sig i intrigerna ooh genom sina slägtrelationer band honom vid
ett parti. Han ’var för god att tillhöra ett parti, som, alltid är
ett spjut, hvilket lika snart stinger ner det goda som det usla —
och nu hade man fastat honom som flagga vid spjutskaftet. Alla
dessa sorger hvilade på hans stolta ansigte^ utan att dock
förändra någonting af det uttryck af karaktersfasthet, som bestämde
grandformen; bekymret flög der som det bleka, sorgliga
månskenet på en hjeltebild, hvars anletsdrag i solljuset endast uttryckte
kraft och sjelfkänsla. .
.Han vinkade Björkman att inträda.
När Björkman åter kom ut, mötte honom genast frågan:
«Nå, hvad sade baron?» „
^Ingenting, alls intet. Han blott betraktade bordstudsaren
och tycktes räkna sekunderna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
