Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att han vredgas på er, om ni förtviflar.’ ’Jaså!’ yttrade kamrern
med ett hånfullt smålende, ’tror du att en glasmästare vredgas
på det sköra glaset att det går sönder? Det tror inte jag/ ’Men
lugna er!’ bad jag. ’Nej, nej, lugna!’ skrattade han. ’Nej, inte
förr än allt detta bedrägeriet är borta.’ Och i samma ögonblick
slet han sig lös och började plocka ner alla sina gamla saker och
kasta genom fönsterna och utför berget; allt längre de rullade ner,
allt högre skrattade han och sade: ’Nu hittar dem någon annan
dåre om hundrade år, och så blir han också vid grafvens brädd
en bedragen narr.’ Han blef allt vildare och vildare och arbetade
hela natten och hela förmiddagen i dag; men emellertid äro nu
rummen tomraa — der finnes’ intet af allt — och nu sitter ban
derinne, som det tyckes, utmattad och sér tigande ned framför sig.»
«Det är grymt hvad min gamle vän lider», yttrade främlingen.
«Käre herre, gå in till kamrern! Kanske han, då han får se
er, blir lugn och förståndet återvänder.»
«Nej, min goda gumma, inte nu, kanske framdeles. Huru är
det med din matmoder — Hedvig Löfling?»
«Hon ligger i en brinnande feber. Ack, Herrev Gud, hon lider
så grufligt, ty hon är klok och känner allt som om hon låge på
sträckbänk. Gud vet om hon kan öfverlefva det.»
Den främmande lyftade upp handen och lät sina tankfulla
ögon irra öfver himmelen.
«Ja, der bor hjelpen», inföll Karin, som följt hans blick.
crOch hämnden», yttrade främlingen med dämpad stämma, så
ätt gumman icke hörde honom.
«Ja, och förlåtelsen», yttrade hon för att fullborda hans mening.
«Väl, att så är, gamla», sade främlingen, liksom han med
våld samlat sina irrande tankar; «men, min gumma, jag har ej
gått hit utan ändamål.»
«Nej, jag kan nog förstå det», nickade gamla Karin.
, aHör på, min gumma, med penningar kan man ej bota hjertsår
— det vet jag väl — men man kan göra allt bättre omkring de
olycklige.»
»Åh ja, penningar behöfva vi inte; jag tog emot cn stor summa
i går», inföll gumman.
«Ja, jag vet ■ det, men de förslå ej långt; de måste ha ett
i eget hus, mera uppassning, de skola lefva oberoende; de skola ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
