Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta skulle förbli ohämnadt blott för en ung flickas skull, ej för
välgerningen, utan för hennes ögons skull, hvilkas milda glans i
hans stelnade och dock i sitt innersta glödande hjerta framlockat
några blommor, liksom vårsolen lockar frate blommor ibland
drif-vorna, som ligga på volkanens sidor!
Ofta då han var ensam, utan sysselsättning, ty läsa kunde
han ej ooh arbeta hvarken kunde eller ville han — arbetet
skulle förnedrat honom i hans egna ögon; han var född en fri
man och ingen slaf: så lydde hans tro om det menskliga värdet
— då kommo tankar på honom, som hap vanligen mumlade vid
sig sjelf.
tfKanske», sade han, «det finnes en försoning mellan dem och
oss. De tro på en försoning; hvarföre kan den ej vara sann?
Eljest begriper jag inte huru denna flicka fått mig så i sina
händer, att jag inte kan annat än lyda henne, om hon också befallde
mig mörda min egen gosse — min Selim. Han är den siste: dör
han, så äro de mina utan kung; då förströs de alla, och det beror
således på oss om stammen skall lefva eller gå under.
»Emellertid», tilläde han, sedan han en lång stund suttit
för-sjuken i funderingar, »emedlertid, vi äro ej många bland hela
denna skara af menniskor, som plåga och öfverväldiga oss . . .
det måste ändå en gång ske. Elden blandar sig ej med vattnet,
antingen måste vattnet borfr eller ock släcker det lågan. Ooh vi
släckas ut . . . ingen* mins oss, den siste af det mäktiga folket
dör utan att någon märker det, liksom då, som mina fäders fäder
berättat, den eviga elden i bergen slocknar efter tusen år.»
Der syntes ett drag af djupt vemod i det mörka vilda
anletet, som dock bar spår af en kultur; men en annan än vår.
Det är en naturlag, sig alltid lik, att kultur-menniskan
undantränger, förderfvar och tillintetgör naturmenniskan, antingen hon
som kolonist inflyttar i de viides land eller vildame gå krinspridda
i hennes eget. Det beror ej egentligen på stammen; ty om vilden
upptar kultur, blir han också en medborgare i kulturens rike; men
detta sker sällan, utan han dör ut dessförinnan.
Man har förgäfves sökt orsaken till de lägre, obildade
klassernas beständigt stigande förderf; det synes sqm detta vore en
process, alldeles likartad med den, då menniskor af en högre oeh
annan kultur tränga undan ett folk af en lägre ooh främmande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
