Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Men den glänsande stjernan han sett, och regnbågens
skiftning der långt borta är ej annat än Kralos herrliga slott med sin
demanthimmel, sina smaragdmurar och pelarrader af ametist. Men
^Kralos benrangél sitter ännu på sin gyllene tron och hans tusende
tjenare ligga på jorden vid hans fotter.»
«Sådan», sade qvinnan, liksom vaknande ur en dröm, «är den
ena sagan om våra fäder och om den mäktige Kralo i Mulepas*)
dal, der vårt folks fordna skatter ligga bevakade af de döde och
dess förra makt och ära, tills domen kommer, ligger och sofver i
den qväfvande öknens bleka sand.»
’ Alla voro en stund tysta. Berättelsen, som innehöll en saga
om det land, der deras nu förspridda folk en gång bodde
tillsammans, om deras guldålder, verkade på de vilda männen på ett
besynnerligt sätt. De kände alla, att de, like alpväxter, som af
bergsströmmen blifvit rifna från sin ursprungliga växtplats och
omplanterade i dalen, urartade och blott som en svag afbild af
hvad de varit sökte att lefva midt i en främmande vegetation.
Man kallade dem ogräs i samhället — och der låg dock en aning
i deras själ, att de voro något helt annat, då de utgjorde en enda
tät matta af ett lyckligt folk. Ju dunklare en sådan, saga är,
desto mera anklang får den i ett barnsligt sinne, och detta låg
dock i bottnen hos dem alla, oaktadt de i det yttre voro hårda män.
«Bra! bra!-. . . Hu! det är ett annat lif vi föra i snö och
oväder; sjelfva sommaren är kall och ruskig, och allt är så
blek-grönt och ljusblått här oppe. Jag har hört att i vårt land’voro
träden saftiga, mörkgröna och rika, gräset sammetslent och himlen
mörkblå som anlupet stål. 1 ett sådant land kunde man lefva.»
«ih, vi lefva här också, så godt det går.»
«Ja, i fängelset; der får man ändå mat och kläder, och
derföre så låter jag ta mig hvar höst och släppa ut mig hvar vår;
men eländigt är det ändå.»
«Om vi ändå», yttrade en gosse, «kunde vandra hem till vårt
land igen; kanske dödsvinden ej mera stryker öfver Mulepas dal.»
«Åh nej», svarade Ossmanskan; «Mulepas dal ligger öde till
dess vårt folk samlat sig igen och dess konung åter tänder den
eviga elden i templet; men detta sker ej förr än en gosse födes,
*) Mulepa: döden.
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
