- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 7. Hat och kärlek : Episoder ur en slägthistoria /
149

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vakade, oenigheten smög sig öfver dem, de bekrigade hvarandra,
blodade ner de hvita rosorna vid flodens bräddar, och derefter
blefvo de röda och äro det ännu. Då kommo andra fiender och
vårt folk föll hoptals; det var som om dolkbladen på dödens träd
blifvit förvandlade i svärd cch hvarje frödoft i dödsskallefrukten
till jernsmidde män — och småningom utdrefvos vi ur det rika
landet.

«Blott en enda fläck var ännu qvar, en krets af marmortempel
och byggnader skurna i dyrbar sten, med trädgårdar emellan, der
gyllene frukter gungade på träden, tusende sinom tusende blommor
doftade i skuggan, och vattensprången spelade med silfverstrålar,
som kastade diamantdroppar och perlor omkring sig högt oppe i
den djupblå luften. Här var ännu en fristad för vårt folk, för
våra* många fursteslägter.

((Ändtligen en natt susade det så underligt i luften; der sågos
eldstrimmor korsa sig på himlen, liksom tusende stjernfall, och
näktergalarne, som sutto i skuggan under jasminer, syrener och
rosor, tystnade liksom zittran, som älskaren spelade, för sin älskade.

«Eldregnet fortfor, männen kallades till vapen, svärden
klirrade; tusende svarta ögon blickade utåt slätterna, for att i mörkret
kunna se sin fiende; men förgäfves. Allt högre och högre blefvo
lågorna, allt starkare ljudet af stål, som slamrade mot stål. Vårt
folk föll ut emot dem, kampen var blodig men kort; det började
brinna i marmorstaden, lågor stucko opp emellan pelarraderna och
slingrade sig emellan de konstigt genombrutna murarne i höjden,
och snart stod det i brand, det stora hvalfvet på templet, som
vårt folk byggt opp till en liknelse af Kralos herrliga slott i
Mulepas dal. En eldqvast som ett brinnande berg med millioner
gnistor af smältande safirer och hvitglödgade turkoser kastades i
höjden och regnade ner öfver stad och land, och öfver trädgårdarne
med sina doftande blommor och sina näktergalar.

«Allt föfsmälte i eld och brand, och röken af den brinnande
staden, de svedda träden och de kokande vattensprången dref ut,
som den mörka dimman ur Dödens dal, öfver land och haf, för
att förkunna att vårt folk för sista gången egde ett land och en
konung med herrlighet och ära.

«Då kom der genom elden och röken i det skiftande skenet
af den fallande fäderneborgen en yngling, skyndande undan eld-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:10:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/7/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free