Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Det är Selim», yttrade qvinnan och öppnade den knarrande
dörren.
En gosse af omkring fjorton år kom smygande in som en
katt. Hans utseende liknade hans stamförvandters; det svarta håret*
rullade sig i täta bucklor kring den runda nacken och de svarta
ögonen blixtrade af slughet och mod, då han pustade ut några
ögonblick , och sade:
«Nu! der är allt tyst, väktarn ropade nyss ett, vakten vid
slottet är ombytt, allt är stilla; men det har börjat regna och
åska, så att ingen katt tittar ut.»
«Bra, mycket bra!» yttrade hela skaran och reste sig opp.
«Se så. Du har repstegen, jag. har tjärduken, du och du och
du ståu på vakt, J veten hvar. Du, Pjallo, kryper in, Selim der
följer med för att slingra sig fram, om det behöfs genom
skorstenen, och J andra ären tillreds att hjelpa oss, om det kniper. Se
så, farväl Ossmanska; går allt väl, så komma vi ett par hit med
skräpet och i morgon blir det delning.»
Det vi|da sällskapet gick, én och en, och smög genom det
mörka porthvalfvet ut på gatan.
Det var, som Selim sagt, det präktigaste väder man kunde
tänka sig: regnet öste ner från den kolsvarta himlen. Åskan
bullrade, en och annan blixt upplyste för ett ögonblick spiran på
Tyska tornet, ingen menniska hördes på de mörka gatorna; det
var, som man säger, att sticka hufvudet i en säck.
Det hus dit de ärnade sig tillhörde en gammal rik procentare,
som lånade på pant, eljest deras synnerligen gode vän, som köpte
deras gods och nersmälte det; men äfven inom ett sådant sällskap
fanns v der något, som liknade rättskänsla; ty denna är en själens
iufvudform som beständigt blir qvar i någon grad, liksom
bladformen hos växten, som finnes hos den herrliga palmen, men också
hos den låga mossan; — denna lemning af rättskänsla sade dem,
att den rike mannen var en större skälm än någon af dem, var
en lumpnare bedragare, än de hunnit att blifva. Hån betalte dem
förlitet, vägde falskt, gaf dem dåligt mynt och prejade dem på
alla sätt, allt under vänskapliga hotelser att bringa dem i galgen,
om de ej voro nöjda. De hade således föresatt sig att nu göra
en påhelsning hos honom och taga reda penningar, som man ej
behöfde uppsmälta; och som de ganska väl kände vägarne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
