Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den lilla trinda, snäckformade pulpeten med sin tillbakaslagna
klaff, der gubben alltid hade sina penningar, så var saken lätt.
«Hör på, Peter, om han vaknar, så .» Han gjorde en
rörelse med handen liksom han stuckit någon.
«Åh ja, det förstås, inte skonar jag honom, den gode vännen»,
blef det lugna svaret, alldeles som skulle frågan varit om att tälja
en selsticka i stället att mörda en menniska.
Inbrottet skedde utan buller. Blindlyktan vreds om och de
stodo i ett rum åt gatan, ifrån hvilket man kom in i den gamle
tjufgömmarens hemliga kabinett.
Allt gick efter önskan. De togo allt hvad der fanns och
behöfde ej en gång mörda gubben, som ej låg i sitt rum och ej
behöfde vakna, emedan han ännu ej hade somnat. Han stod
nemligen i ett litet nedrökt kyffe bredvid köket vid en ugn, i hvilken
fanns en degel omgifven af glödande kol. Den gamle drog bälgen
och tittade emellanåt med sina rödsprängda ögon ner i degeln, för
att se till om det inlagda ännu var smält; men ännu stod ena
kanten af en kommunionkalk öfver den smälta ytan med sitt
krusi-fix och sitt gamla i munkbokstäfver ritade Hominum Salvator.
Den som till landtkyrkan skänkte denna kalk, till Guds ära och
sin egen själaro, tänkte sig icke detta ögonblick, då den dyra
gåfvan med sina fromma inskrifter och sina bilder skulle under en
tjufgömmares hand omsmältas, göras till plantsar och snart af
andra konstskickliga händer ombildas till prydnader för ganska
verldsliga. ändamål. Den gamles hela uppmärksamhet var spänd
på förrättningen, och då ändtligen silfret flöt som glödande - vatten
och ffspritsade», det vill säga, kastade klara hvita eldgnistor,
ut-göt han det i plantsformarne.
«Se så», mumlade han vid sig sjelf, «se så, nu är den
förrättningen slutad. Gud vare tack och lof för hans nåd att denna natt
beskydda mig!» tilläde han med en from suck och med de
rödsprängda ögonen kastande en blick opp åt det svärtade
hvalf-vet, der en jernkrok krökte sig liksom för att vinkå honom opp
till sig.
Hans goda vänner hade under tiden hunnit att rensa den lilla
digra pulpeten från resultaterna af många smältor, sådana som
denna; de aflägsnade si^ nu, sedan de, för att ej hastigt blifva
eftersatta, väl igenläst efter sig och borttagit alla spår af sin dervaro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
