Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
letet, när den unga flickan lät sina blå ögon, ärliga och rena som
sanningen sjelf, långsamt blicka omkring bland den sorlande
mängden, liksom för att fråga den om de voro menniskor eller
vilddjur; di kände alla att de voro menniskor, endast menniskor, och
slogo ner sina ögon af blygsel öfver sig sjelfva.
«Stackars flicka!» mumlade litet hvar; »stackars flicka! Gud
hjelpe henne i den svåra stunden!»
»Gud hjelpe och beskydde er, fröken!» sade de närstående
och bugade sig.
Och nu inträdde hon i den mörka byggnaden, der hennes och
Wernerhjelms öde skulle afgöras.
Förstugor och korridorer voro fulla af vakter och hade på
det hela ett så fangelselikt utseende, att Katarina studsade
tillbaka af förskräckelse; men hennes följeslagare, som icke var någon
annan än Trojlin, hvilken öfvergifvit gamle baron Dernaths tjenst
för att på sätt och vis inträda i statens, uppmuntrade henne och
upphörde ej att prata, förrän han fört henne genom en lång gång
och ändtligen öppnade dörren till ett litet rum, der unge baron
Ludvig von Dernath väntade henne.
»Jag har väntat er länge, goda fröken Liitzow», sade han
vänligt och med ett medlidsamt leende, som ej var affekteradt.
»Ni älskar hvarken min syster eller mig, men det oaktadt vill jag
rädda er ur det öde som väntar (med en axelryckning) min gamle
vän baron Wernerhjelm och er.»
»Fredriks öde är då afgjordt?» frågade Katarina med ögonen
stelt fastade på den unge mannen, hvars flickaktiga drag för
tillfallet voro spända och förvridna.
»Icke ännu; men jag har skäl att frukta . . .»
»Kanske lian skall dö for att tillfredsställa partihämnden eller
rättvisan, som den kallas?»
Baronen ryckte på axlarne och sade: »Hvem kan veta det?
Men han är illa komprometterad; jag fruktar att . . .»
»Ni fruktar, herr baron, att han skulle räddas, ja . . .»
«Ni gör mig orätt. Han var min vän, fastän politisk
öfver-tygelse ställde oss gent emot hvarandra.»
»Han skall således dö. Nå väl, äfven jag kan dö med honom.
Vi följas åt, herr baron — Fredrik och Katarina ha svurit
hvarandra trohet in i döden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
