Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja, Gud straffe den som förråder!» mumlade Ludvig von
Dernath efter; «men, fröken, kom ihåg att ingen mera än jag och
Marianne vet af er förbindelse med Fredrik Wernerhjelm; ingen
mera än ni och han och vi begge.»
1 detta ögonblick inträdde vaktmästaren Trojlin, bugade sig
djupt och anmälde, att riksens ständers kommission befallde fröken
von Liitzow inträda.
«Lugna er, var lugn, bästa Katarina», hviskade Ludvig von
Dernath; «glöm ej hvad jag har sagt.»
Det rum der kommissionen hade sina sammanträden var en
af dessa gammaldags spöklika salar, der allt tydde på soliditet,
men intet på trefnad. Väggarne voro boiserade med ekpanel och
golfvet likaledes af ekskifvor, lagda i rutor och ormslingor.
Det tunga gipstaket med sina grofva ornamenter tycktes hota
att hvarje ögonblick nedstörta, och den stora, nu tomma spiseln,
med sin ofantliga jernskärm framför sig, föreföll som en förstenad
jätte med skölden vid sin fot.
Midt i detta rum stod ett stort ekbord med ormlikt vridna
fötter, klädt med rödt kläde och kantadt med svart läder, allt
rikligen utstyrdt med messingsspikar, list verk och hörnfignrer af
samma metall. Kring detta bord sutto den hemliga
kommissionens ledamöter, män med bistra, stränga, oblidkeliga ansigten;
men intet af dessa ansigten inverkade så obehagligt på Katarina
som den allmänna åklagaren, borgmästaren Behnhorns små
tindrande ögon och gulbleka, pergamentsartade anletsdrag. Ett falskt
smil tycktes visa sig hos denne man, som, stolt öfver sitt farliga
uppdrag och ödmjuk tillika, tillkännagaf en tamd tiger. Den lille
mannen var, liksom då vi förra gångerna sågo honom, utmärkt
väl klädd; ett stort hvitt krås betäckte med oskuldens farg det
känslotomma bröstet, och hans svarta, men dock starkt pudrade
peruk stack, liksom förut, sin spets djupt ner i den af tusende
små fåror genomkorsade pannan.
Förhöret börjades.
«Ni heter Katarina Justina von Liitzow; på sjuttonde året
gammal?»
»Ja.»
«Er far är för detta löjtnanten von Liitzow; ni är hans äkta
dotter?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
