Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emellan förlofvade, en hemlighet så väl för min far som för
hennes majestät drottningen, hvilka ingendera skulle tillåtit det.»
Wernerhjelm betraktade Ludvig von Dernath med förundran;
tvingad af en mekanisk drift gned han sig i ögonen för att
öfvertyga sig om att han verkligen var vaken, ty han ansåg
förlofningen lika omöjlig, som att uppgiften derom skulle vara ädel-
mod från Ludvig von Dernaths sida. Emellertid fann han klart,
att denna uppgift skulle rädda Katarina, ty Ludvig tillhörde det
dömande partiet och behöfde således inga bevis för sin saga.
Hans förmodan slog in. Borgmästare Rehnhorn vände sig
genast till domstolen med förklaring, att då en man af så
patriotiska tänkesätt som baron Ludvig von Dernath öppet förklarat
förhållandet, ansåg aktor sig skyldig att nedlägga sin talan mot
fröken von Liitzow; helst den anklagelse, på hvilken han stödt
sig, var anonym och således icke kunde anses ega fullt gällande
kraft. «Dock», tilläde han, «anser jag behöfligt att herr baron
von Dernath, hvars blotta uppgift ej kan fullt utplåna alla
misstankar för politiska stämplingar, äfven genom någon annan
anledning styrker sin uppgift.»
Ludvig von Dernath, som väntade denna begäran, steg nu
fram, löste guldhalsbandet från Katarinas hals och sade, i det
han lemnade smycket till aktor: «Denna kedja, som hon bär, har
hon fått af mig, det är ett arf af min saliga moder. Om man
trycker på en Qäder der på den lilla medaljongen, skall man finna
en lock af mitt hår, mina initialer L. v. D. graverade i bottnen,
och på locket ordet Silence omgifvet med en ranka af förgät-mig-ej.
Jag hemställer om hon burit detta smycke, om ej . . .»
»Riktigt», anmärkte Rehnhorn förbindligt, »jag afstår från
all talan.»
Vid denna upptäckt bleknade Wernerhjelm; men han samlade
hela sin kraft och begärde ordet, under det att Katarina vaknade
ur sin svimning och liksom förundrad blickade omkring sig, innan
hon tycktes kunna fatta hvar hon befann sig.
«Ni är fri», hviskade Ludvig von Dernath; «kom med mig!»
«Och Fredrik?»
»Med Guds hjelp, allt går väl; kom!»
Fredrik Wernerhjelm betraktade tigande sin bleka mö;
emellanåt skakades han af en frossbrytning, emellanåt flög der glödheta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
