Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lade i hela huset, men vakten i porten vågade ej gå från sin post.
Ziguenaren smög sig genom de välbekanta gångarne ned på
gården, kröp bakom ett iitsprång på muren och lät en skarp ton
ljuda ur sin pipa. Detta var den öfverenskomna signalen; ty
Ossman hade, som en skicklig strateg, förutsett allt, och i ett
ögonblick, innan vakterna hunno besinna sig, voro de undankastade af
femton ziguenare, som hittills orörlige legat i sina bakhåll.
Oss-mau var fri — eden uppfylld.
Emellertid rodde Pjallo jemte två kamrater med raska årtag
den räddade baronen utåt saltsjön, der ett köpmansfartyg loverade
för att invänta honom, och i dagbräckningen steg han ombord och
fortsatte nu med förlig vind kosan från sitt olyckliga fädernesland.
Påföljande dag slog man trumma på Stockholms gator och
lyste efter baron Fredrik Wernerhjelm; men Ludvig von Dernath
reste genast ut till Drottningholm.
«Han är räddad, borta, redan långt ut på hafvet», sade han
till Katarina; «se här är efterlysningen.»
«Gud vare tack och lof!» suckade flickan. «Jag är er», tilläde
hon och räckte honom handen, utan att se på honom.
«Ack, jag är den lyckligaste på jorden!» ropade han och
omfamnade henne.
«Utan kärlek, herr baron, men med tacksamhet — är det nog?»
«Ja, ack ja! blott jag får ega er», sade baronen, berusad af
egoistisk kärlek, som ej fordrar någon motsvarig känsla af
föremålet derför. «När skola vi låta lysa?» frågade han ifrigt.
»Det beror på hennes majestät och min far; mig är det
likgiltigt», svarade Katarina suckande. »Ju förr desto hellre», tilläde
bon i denna förtviflans resignation, af hvilken blott en qvinna är
mäktig.
Om en månad derefter lyste det i Lofö kyrka för auditören
baron Ludvig von Dernath och adliga jungfrun Katarina Justina
von Liitzow. ’
Men på Drottningholm satt fästmön blek som en döende,
med tårlösa ögon, betraktade nejden och hörde klockorna ringa
från Lofö kyrka.
«Nu rings mitt lif till grafven», hviskade hon vid sig sjelf;
«men han är räddad och jag har gjort rätt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>