Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beskedligt folk utan kraft i lynnet och dåligt folk utan kraft i
hjertat — om de ega snille, klara bevis på att det ej är hufvudet
allena som skapar mannen.
Samvetet är ändå ett besynnerligt ting: det ligger i hvarje
menniskosjäl som värmet i materien, ofta omärkbart, bundet, men
alltid i stånd att blifva fritt och förnimligt. Samvetet talade
således äfven till Ludvig von Dernath, och han tyckte att han ej
egentligen bort öfverlemna den arme ziguenaren åt den oblidkeliga
rättvisan; men här var frågan om hans egen säkerhet — hvad
skulle han väl gjort? Tusende och åter tusende gånger gingo
bans tankar den gamla kretsgången, samma nötta stig i hans
hjerta, men han kom ej ett hårsmon längre — den olycklige
zi-guenarens Öde brände på hans samvete.
Den unge mannen var fostrad i intrigens skola, men ej i
grymhetens. Hvarje mörkt ansigte, hvarje blixtrande sydländskt
öga kom honom att darra — han tänkte på Ossman, och
Katarina hade bedt honom uppsöka den trogne mannen och belöna
honom. Hon visste ej hans olyckliga öde. Denna tid, som han
målat sig i de skönaste färger, blef den svåraste han upplefvat.
Hvarje ögonblick han var i Katarinas sällskap tycktes vara lika
många själsplågor: den lidande flickan, hennes frågor, hennes
oskyldiga ögon — allt pinade den arme fästmannen. I sådana
plågans ögonblick flyr en hvar gerna utom sig sjelf, utom den tid
i hvilken vi lefva, och Ludvig von Dernath flydde till det
underbara, för att på förhand få veta sitt öde, detta mörka
outgrundliga öde, som lik en sorgtapet betäckte den lysande framtiden af
kärlek, makt och ära.
I förstugan till det hus han bebodde stod hvarje dag en
ziguenarflicka och tiggde hvarje gång han träffade henne. Många
gånger hade han undvikit henne; men en dag kunde han det icke.
«Skall jag spå herrn?» sade flickan och fastade sina ögon
tankfullt på Ludvig von Dernath; »skall jag spå herrn? Jag
kan spå.»
Baronen stannade. «Kan du spå och spå sant?» frågade han,
Och som en blixt, föll han på idéen att han möjligen genom denna
flieka kunde få en vink om framtiden — han behöfde den så
väl. »Kom opp på mitt rum, jag vill se din konst. — Se så,
spå mig. Se här är min hand», sade den unge mannen, vårdslöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
