Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
c<Ja-a, visst är hon ung — en rätt hygglig flicka.»
«Åh ja, är hon lik slägten, så har hon inte fult att påbrås»,
anmärkte Svensson och strök sig om hakan, ty han hade den lilla
egenheten att nu på femtiotalet vilja passera för en vacker karl.
Så fortsattes samtalet till dess Svensson fann sömnen ljufvare
än underrättelserna från hemmet, och Wernerhjelm såg slutligen
sin oblidkelige examinator somna i den öfvertygelsen, att den
främmande hästhandlaren var född och uppfostrad i «Sånnema gäll»,
det vill säga i Sandhems pastorat.
Bittida påföljande morgon ringde gamle baronen, och snart
derefter fick den unge flyktingen inträda.
Den gamle satt der i sin nattrock, hög och vördnadsbjudande.
Han sträckte ut handen åt Wernerhjelm, som fattade den och i
öfvermåttet af tacksamhet höljde den med kyssar.
»Låt bli det der, min vän», sade gubben och drog sakta
till-baka handen; «jag är er tack skyldig för det att ni kom till mig
i olyckans tid — jag tackar er mer derför än ni behöfver tacka
mig. Det värmer mitt gamla bjerta att det åtminstone finner en
som tror på hedern — det bevisar att ni eger sådan sjelf—ingen
tror på något annat, än det man känner inom sig.»
»Herr baron, ert ädelmod . . .»
«Tyst, barn! Tacka ej — om ni ej har Gud inom er, tror
ni ej på honom, om ni ej hade dygd i ert eget bröst, skulle ni
anse den som en blott fras.»
«Kan ni rädda mig, herr baron?»
«Jag skall försöka; men hur kom ni hit?»
Wernerhjelm omtalade nu hela händelsen med sin flykt, men
stannade midt i berättelsen.
«Hvem var det som uppmanade ziguenaren att rädda er? Säg
namnet, jag vill känna den .menniskan!»
»Jag får, jag bör ej nämna den personen, allraminst för er.»
Gubbens ansigte ljusnade. »Gud välsigne er, min vän, kanske
det var? Men nej, det vore honom så olikt. Men om det vore
— säg var det — Ludvig?»
«Nej, herr baron.»
«Åh nej, jag visste det förut, åh nej — en sådan gerning
hade ej varit lik . . . men likgodt, ni blef räddad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
