Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«God afton, brorl Nå, förbanna mig, så roligt att råka på
en bekant!» ropade en och slog den bekante ett danderslag på
axeln. «Tack för sist då vi råkades!»
«Hin, hvar var det? Jo, nu mins jag. Jo, det var då folket
fick död på några förnäma, ha ha ha! Folket har ändå makten,
med rätta skulle vi nu slå ut rutorna för dem häroppe; men det
kunde skaffa bruden en altration på halsen.»
«Tyst, var det inte bruden det der? Jag tyckte att jag såg
ett hufvud med krona på.»
«De kunna roa sig, de rike.»
«Den som ändå vore rik!»
«Och ung.»
«Ocb vacker se*n ...»
«Jaså, du ville vara vacker?»
«Men helst förnäm . . . vore jag baron och rik, så skulle ni
alla komma på mitt bröllop.»
«Det är bra orättvist deladt. Här skola vi stå utanför i
blåsten, under det att de deroppe frossa i öfverflöd och glädje.»
Detta si9ta yttrande var orättvist; det har väl knappast
gifvits ett bröllop, der så litet glädje rådde som vid detta. Det är
naturligt att brud och brudgum vanligen snarare känna sig mindre
öfverlyckliga, än de förut tänkt sig det. De stå liksom i den
öppnade porten till framtiden och blicka nyfiket in i den dunkla
rymden, der tusen vexlande öden gömma sig. Det är naturligt
att denna framåtblick väcker allvar och det enda som gläder dem
begge är, att de tillsammans sköla göra den långa färden i det
okända landet. Här fanns icke ens denna tröst, begge kände
klarare än någonsin, att de ej hörde tillsammans, att de aldrig
skulle kunna glädja eller stödja hvarandra. Ludvig von Dernath
plågades af sin falska och osäkra ställning; hans «vän», den nyligen
adlade Rehnhorn, sneglade på honom och smög sig omkring
honom, liksom han hållit ett bödelssvärd under sin präktiga
sammetsrock ; den gamle Sigfrid yon Dernath betraktade den affällige sonen
med ett förkrossande medlidande — och ingen hvit ros syntes
till — ingen gaf honom den hvita rosen, som skulle bebåda lycka;
men hans brud bar tvärtom en purpurröd vid sin barm. Der låg
någonting så olycksbådande i allt detta, att brudgummen höll på
att digna.
n a _i___i.. o__i-oi_____tttt 1 H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
