Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Katarina von Liitzow, eller som hon nu hette, Katarina von
Dernath, ty vigseln var redan gjord, hade nästan ingen annan
känsla, ingen annan tanka, än: det* är förbi — förbi för evigt.
Drottningen hade velat göra detta bröllop; men d& hon fick
höra gästernas namn, studsade hon tillbaka och ryste — endast
hennes personliga fiender skulle komma. Det var derföre
bröllopet tillställdes i en hyrd lokal*
Nu tillsade marskalkarne att folket ville se bruden, det hade
redan länge hurrat och började bli oroligt. Ludvig von Dernath
fattade sig, gick fram till sin brud och bjöd henne handen.
Der stod nu det afundade paret för att visa sig för hopen,
som hurrade. Emellertid såg ej folket genom de mörka rutorna
bruden så väl som det ville, och snärt upphöjde sig först en,
sedan en mängd röster:
«Fönstret opp! fönstret opp! Vi vilja se bruden riktigt.»
Allt oroligare, allt häftigare blef ropet; man fruktade ett
våldsamt uppträde om man ej tillfredsställde massans så ljudligt
yttrade önskan, ty dräggen af hufvudstadens befolkning var, till
följd af de oupphörliga partistriderna, beständigt fardig att
använda våld. Inom några ögonblick voro de höga fönsterna
öppnade och brudparet stod derinnanför.
«Kors, hvad hon är blek! Hon är som alabaster!» ropade
några röster.
»Stackars liten, hon mår visst inte val.»
«Åh, hon är for hårdt snörd.»
«Hurra! Hurra! Hurra!»
»Hurra mer, pojkar! Noch einmal: Hurra hurra hurra!»
Detta oväsende hade fortfarit temligen länge, då plötsligen
en hvit ros, antingen händelsevis eller kastad med forundransvärd
precision, kom in från gatan och träffade Ludvig von Dernath
midt på bröstet. Som en blixt for den tanken genom hans hufvud:
»der är lyckans ros.» Han luktade på den och stack den inom
sin styfva drägt in på bröstet.
Blomsterregnet fortfor några ögonblick tillika med hurraropen;
men snart derefter tillät folket att fönstren stängdes.
Ludvig von Dernath blef efter detta ögonblick glädjen sjelf.
Han bjöd opp sin sköna brud till en ståtlig polska, och snart
hvimlade de stora salarne af dansande par, som i ett slaga glädje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
