Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Stackars Ludvig — så slutar då1 din lycka», sade han sakta,
«stackars Ludvig!»
Katarina hade lutat sig öfver den, som för några ögonblick
sedan var hennes make; hon gret icke, men de sorgsna ögonen
brunno af ett mildt svärmeri — hon tänkte på Gud, på
odödlig-hetep — det var den första döende hon sett.
Marianne, som följt dem tätt i spåren, afdånade i de
kring-ståendes armar. Detta slag krossade hennes eljest så iskalla hjerta.
Bland dem som inträngt sig i sjukrummet var äfven Rehnhorn;
for första gången såg man någonting som liknade förskräckelse
på det bleka hårda ansigtet, han nalkades, försigtigt smygande,
och ställde sig midt framför sitt fordna rof — en annan mäktigare
än han hade undanryckt det. Det dröjde ej länge; några djupa
andetag till, och den unge mannen var ej mer. Men i döden
hade det ungdomliga ansigtet förlorat sitt förra uttryck, en ädlare
stämpel hade fästat sig på de förgängliga dragen; han smålog
väl, men ej falskt, utan som ett sofvande barn.
Under försöken att väcka honom hade man öppnat västen,
och nu stack en ros fram; den var svartgrön, den hvita rosen
hade antagit en smutsfärg och spridde en döfvande lukt.
»Akta er!» ropade läkaren, «han är förgiftad, denna ros har
innehållit förgift. Hvar har han fått den P»
Nu påminde sig många att den blifvit inkastad genom
fönstret och man undersökte den med försigtighet. Omkring stjelken
satt ett band och på detta stod med fin stil: «Hämnden lefver.»
»Hämnden lefver, m$n också försoningen», sade baron Sigfrid
med hög röst och reste sig opp. »Kom, Katarina, du är ej min
sons brud, men min dotter.»
Gästerna hade skingrat sig, salarne stodo öde; men i
brudkammaren kastade ljusen sitt sken på den präktiga sammetsomklädda
paulunen.
Gissningarne öfver den unge baronens död sysselsatte nu
hufvudstadens publik i många veckor; hundradetal af olika
berättelser spriddes, troddes och förkastades; men den herrskande
meningen blef att han fallit ett offer för någon förförd flickas hämnd,
ty man ansåg honom nu på hans döda mull allt för obetydlig att
hafva varit föremålet för en politisk efterräkning. Ingen kunde
gissa, ingen förmådde utspana banemannen, fastän den gamle baronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
