Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den gode kamrern återfick aldrig sitt förstånd, han blef efter
Hedvigs och sin olycka för beständigt en dåre — verklig dåre och
ej blott en kuriös, egen person, som han förut varit.
Antiqvite-terna hade han glömt, man hörde honom aldrig mera omtala de
ccyfverborna» förfäderna eller hvad Peringsköld, Rudbeck och Björner
sagt eller icke sagt.
Under ett helt år efter den grufliga upptäckten lefde han
utan att tyckas vilja taga kännedom om något — han efterfrågade
icke ens sin dotter — han tycktes föreställa sig att han var död,
att han var ett liflöst ting, som ej behöfde deltaga i något som
rörde menniskorna. Under denna tid fick han en dotterson och
mistade snart derefter sin dotter; hon föll ett offer för en bröstsjukdom.
Man vågade ej meddela honom någotdera, utan fadren satt
stum, sysslolös och tyst i sin lilla kammare, under det att hans
barn några steg derifrån kämpade med döden, och då hon
be-grafdes och den svarta, med vintergrön bekransade kistan bars ut
ur husei, frågade han ej ens gamla Karin hvem det var. Han
blott stirrade framför sig, utan att göra sig någonting klart.
Gamla Karin var en rent praktisk menniska, som fann sig i
alla lifvets öden, blott hon kunde hålla putsadt omkring sig och
hade något att ta utaf, för att vederbörligen kunna hålla hushållet
vid makt. Den lille gossen, mamsell Hedvigs lille gosse, var henne
kärast; den goda gumman ansåg honom aldrig nog fet och frodig,
fastän man såg hålor i fingerlederna på de små knubbiga
händerna och ansigtet var rundt som på en kyrkengel. Naturen och
lyckan hindrade väl den goda gumman att mata ihjäl sin lille
älskling, men, för att säga sanningen, hennes skuld var det icke,
att han lyckligen genomgick de otaliga profven på hennes välmening.
Det kunde vara något Öfver ett år efter Hedvigs död. Det
var en morgon Karin kom in till sin herre och väntade att se
honom som vanligt qv^rliggande i sin säng, ända till dess hon
hjelpte honom att kläda sig, ty «han var ett godt barn», sade
Karin om stackars kamrern. Men hon bedrog sig. Kamrern stod
påklädd vid fönstret och blickade ut på gatan.
»Jag begriper icke», sade kamrern, «men det tyckes som om
jag flyttat; när skedde det?»
Karin höll på att digna af förskräckelse. Tusende gånger
hade kamrern låtit sina tanklösa blickar irra utåt denna samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
