Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ack ja, jag kan icke lefva så länge, och hvem skulle sedan ?*
suckade Karin.
«Du betänker dig, goda gumma; till sommaren komma vi igen,
Gerhard skall säga dig det. Vänj dig vid tanken.»
Den gamle baronen hade suttit som ett tyst, allvarligt vittne
till denna strid, om uppoffringar. «Hur är det med min vän,
kamrern?» frågade han ändtligen.
«Ah jo, Gud vare lof, bra nog, han arbetar beständig på sitt
’permemoliuro\»
«Kan jag få se den gamle stackars mannen?» frågade den
nnga damen.
.»Jag skall fråga», blef svaret; och Karin lemnade de
främmande.
«Der är ett ungt fruntimmer der nere som vill tala vid kamrern.»
«Fruntimmer? Det är väl inte någon förklädd karl?»
«Nej bevars, hvarföre sktdle det vara det?»
«Jo, ser du, ryktet om min upptäckt har spridt sig, man
spionerar för att få reda på mekanismen; jag märker att man vill
utspionera mig. Det är alldeles fasligt hvad alla menniskor som
gå förbi titta hitopp — jag ser på dem att de gerna ville in, för
att få reda på mitt perpetuum mobile. Vill hon komma hit?»
«Ja, hon vill visst tala med kamrern om termemoliumet.»
«Ja, talk får hon, jag talar gerna, men se, sjelfva hemligheten
är min, den inre drifkraften, som är så ofantlig, att man kan
lyfta . . . hvad tror du ? Etthundradesjuttiotvå tusen skeppund —
det kan ett barn lyfta.»
«Får hon komma?»
«Ja, jaha genast», svarade kamrern och gömde i ett skåp en
mängd hjul och balanser, som han hade framme. «Se så, nu är
det färdigt.»
Några ögonblick derefter var den unga friherrinnan der.
Kamrern hade väl ganska noga låst skåpet, men för ännu
mera säkerhets skull hade han ställt sig framför dörren.
«Ni arbetar flitigt, herr kamrer», sade Katarina vänligt ooh
tog i en af de många maschindelarne, som, oaktadt hans undan*
plockning, lågo framme.
«Förlåt — jaha, förlåt mig, de der delarne höra ej till min
vigtigaste uppfinning», anmärkte han, «utan till maschineriet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
