Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stone till det yttre förändra hennes sätt att vara. Huruvida hjertat
deltog i forändringen, vi89te allena Gud.
Gamle baronen arbetade nu endast på en sak, den gick trögt;
men han lyckades.
Det var på andra året sedan de flyttat till Sigurdsnäs, då
posten en afton anlände. Baronen satt som vanligt i sin stora
ländstol, och Katarina och Marianne sutto på hvar sin sida om
honom, den ena läsande högt, den andra arbetande med någon
sömnad, passande för personen och de stora salarne, der de
vistades. Göran lekte i ett hörn af rummet med Bello, som han
lärde att hålla en brödbit på nä9an och taga den efter befallning.
Nu kom Björkman, på silfverbrickan bärande ett stort bref,
för-segladt med vaxklämma. Baronen skiftade färg, men tycktes
liksom vakna ur sitt vanliga matta lugn. Han bröt brefvet.
«Barn», sade han, sedan han genomögnat det, «barn, en stor,
en glad nyhet!»
«Hvad då, min far?» ropade begge.
«Göran, kom hit, kom hit, Göran!» ropade gubben, och
gossen kom springande, sedan han räknat sitt ett, två, tre, fyra, fem
och Bello tagit brödbiten.
»Skynda dig, lille Göran!» ropade gubben otålig; och då
gossen kom, lyfte han opp honom på sitt knä, såg honom vänligt
i Ögonen, kysste honom på pannan och sade: «Gud välsigne dig,
barn, Gud välsigne dig, Göran von Dernath, fideikommissarie till
Sigurdsnäs! Barn, du är nu en baron Dernath.»
«Men jag får väl leka med Bello P» frågade gossen, som ej
begrep något af allt, utom att han kallades annat än förut.
«Ja, barn, det får du, men här är tillåtelsen för mig att
adoptera dig; du är adopterad som en äkta baron von Dernath.»,
«Ack, farfar skall tro, han tar brödbiten så fermt, kastar opp
den och ’glaffs* tar han den, då jag räknat till tio.»
«Ja väl, ja väl, jaha, det är bra.»
«Ja, han kan apportera också, — det har Björkman lärt
honom. Bello är bra snäll, eller är han inte snäll, farfar — eller
mamma eller tant, är han inte snäll kanske? Han kan passa opp
till och med. Kom, Bello!»
Den stora underrättelsen, som alldeles icke verkade på barnet,
var för Katarina och Marianne desto vigtigare. Äfven Katarina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
