Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han bivistade de flesta bataljerna ander det sexåriga krig,
som nu uppstod, och bade vannit öfverstegrad, då han i bataljen
vid Yorkstown träffades af en kula, som bortslet högra benet och
kastade honom döende till jorden. Han hade förblöd t, om ej Jack9
som följde med hans regemente som timmerman, i tid fått se sin
herre, sönderrifvit sitt linne och förbundit honom.
Sedan tog han sin husbonde på sina breda axlar och bar
ho-nom ur kulregnet.
«Det var.4 en gemen engelsk jernbit», sade han. — «Herrns
ben är så väl afklippt som om det skett med en sax; men trösta
er, der hemma på Wernerhill behöfver ni ej mer än ett ben; träd
finnes det nog i skogen till det andra.»
Så sökte han trösta den sårade, under det att
artilleripjeser-nas knallar och liniernas eld, musik, döendes jemmer och hästtraf
skakade jord och luft i grannskapet.
«Victoria! Victoria!» ropade slutligen flere röster utanför kojan,
asegern är vår. Cornwallis är fången ... ha ha ha! Washington,
for ever, for ever, for ever! Hurra!»
«Hör ni!» sade Jack.
«Ja, jag hör; Washington for ever t» ropade den sårade med
stark röst.
«Nånå, skrik inte så, förbandet kan gå opp», förmanade Jack.
Victoria hvirflade trummorna, Victoria smattrade trumpeterna,
Victoria l Amerika är fritt!
Den sjuke smålog sorgset.
«Vet du hvad, Jack», sade han, «det Lönar knappt mödan att
resa hem till mitt land, sedan jag lemnat det ena benet qvar vid
Yorkstown.»
«Hvarför icke, herre? Ni skulle bli så välkommen.»
«0! ja det vet jag; men ändå . . . jag börjar bli gammal;
ser du, der sitter redan hvita hår vid tinningarne, jag är snart en
gubbe ... en gubbe på träben. Nej, jag blir qvar i mitt fria
fosterland. Vi råkas aldrig mera, äfven om jag kommer opp från
denna blessyren.»
«Hvilka vi?»
«Käre Jack, det är mina slägtingar deröfver.»
«Ja, det skall Gud veta, att vi ej gerna se att ni reser. Ni
lofvar väl att komma igen, men när allt går omkring, så blir ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
