Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gift och den andra heUogifvande krafter, och det ena individet vara
lika lågt, som det andra högt på den moraliska skalan.
Fröken Mariannes ålder, hennes ensamhet, hennes myndighets- ■
tillstånd och den beständiga vanan att blifva smickrad af sin
förmyndare och alla, med hvilka hon kom i beröring, hade gjort
henne till någonting öfvermåttan ofelbart, till en af dessa strängt
ffrättsinniga» och själarena personer, som sitta till doms öfver allt
lefvande, ich som utan gensägelse känna till huru Gud anser och
dömer allt och alla. Hon var således i sin tro en fullkomlig
«kristinna» och fann, ju äldre hon blef, denna verlden allt mera
full af synd, allt mera förtjent af hennes innerliga förakt.
Det var således klart att hon i Bigrids hjerta sökte att kufva
ner all barnslig fröjd, som ville gro derinne — hon afsvalde med
moralens isvind hvartenda af de späda bladen, hon uttorkade hvarje
glädjekälla, uppryckte hvarje barnsligt hopp med rötterna, emedan
hon fordrade att barnets själ skulle bli lika steril och stenbunden
som hennes egen. Men samma förträfflighet, som i en riktning
gjorde henne hård, förledde henne å en annan sida till handlingar,
som stodo i rak strid med hennes bättre vetaude.
Den höga plats hon intog inom menskligheten i religiöst och
moraliskt hänseende, hennes inbillade egenskap af en verklig
kristinna, förledde henne till samma fel, som den befrackade bildningen
ofta begår. Hon ville nemligen oupphörligen upplyfta den fallne,
liksom de «bättre» i denna verlden beständigt påstå sig upplyfta
de «sämre», under det att i sjelfva verket de arbeta på att
försämra både sig och de andra. Det ligger ändå någonting
stor-artadt uti att kunna lyfta opp de vanlottade, så att de må se
hvilken engel som räddat dem. Det finnes få, som åtnöja sig med
att verka det godt är, utan att liksom begära patent på
uppfinningen.
Det fanns ingen, som var närmare till den gamla frökens
omvårdnad än kapten Behnhotti. Allt ifrån hans barndom hade hon
varit hans stöd — han hade öfvergifvit det, men ödet hade hårdt
straffat honom. Han hade fallit temligen djupt; men detta hade
ej gjort så synnerligen mycket, om ej hans affärer blifvit alldeles
derangerade; sedan detta blef kändt, funno alla hans vänher att
Eehnhorn var «en dålig person, utan både hjerta och hufvud», och
nu blef han å sin sida en ångerfull syndare; ty det är alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
