Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kaptenen höll sig borta, han jagade de första åren, men
detta blef snart ej mera roligt — desto flitigare skötte han korten
och reste omkring till alla, som ville spela, fastän han aldrig
bragte det så långt, att han fick göra spelsällskap hemma.
Det lyckliga paret hade på detta sätt lefvat ^tillsammans» i
några år, då kaptenen efter en genomrumlad natt fick slag och,
utan att just veta huru, befann sig inne i evigheten.
Det fanns ingen som sörjde den hedersvännen Eehnhorn» ty
litet hvar gjorde den reflexionen, att «det var på tiden att vår
Herre tog honom», emedan han hade trasslat in sig så betydligt,
att han ej länge kunnat hålla i.
Det blef konkurs. Friherrinnans egendom gick åt till det
mesta, och ej långt derefter återfinna vi den beklagansvärda, stolta,
ofelbara och hatfulla verldsförbättrerskan boende i ett torp på
sina for detta egor. Men nu fingo menniskorna ett värde för
henne, nu njöt hoh af ett vänligt ord, nu fann hon nöje i Sigrids
oskyldiga glädje, som fick skjuta upp utan att förstöras.
Sigrid utvecklade sig således med mera frihet, hon blef en
menniska, ty hennes roll af ett blott verktyg hade blifvit utbytt
mot den af ett stöd for sin stackars mor.
Marianne genomgick den hårda skolan, då öfvermodet och
ofelbarheten bortryckas med rötterna, for att lemna rum för ett
ädlare säde. Det svider i själen, för hvarje stor egenskap, som
man trott sig ega och som försvinner spårlös; men ur såret skjuter
opp en annan brodd, bättre, friskare, förhoppningsfullare än den
gumla; och då Marianne undersökte hvad det var som nu så ofta
fyllde hennes förut så tomma hjerta med frid och fröjd — då
var det samma barnaglädjens späda brodd, som hon förut sökt
förstöra i Sigrids själ.
Sigrid vaf tretton år gammal, skön som en halfutsprucken
ros, då hon en morgon, utvakad, ännu satt vid sin stjufmors säng
och arbetade. Marianne hade varit länge sjuk, och det var Sigrids
flit och arbete som räddat henne från nöd och brist.
Modern vaknade. «Du är flitig, Sigrid . . .», sade hon och
betraktade sin stjufdotter med ovanlig kärlek. «Du är snäll som
arbetar för mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
