Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänkt ocb hvad hon brutit, hvad hon fruktat och hvad hon
hoppats, står skrifvet i ett tecken, en bild, en sammansluten tanke i
den Eviges bok, och då hon kommer fram för att dömas och
darrande knäböjer for att få nåd — se då flaxar kärlekens dufva
ut från det brustna hjertat och hennes vingar falla och hon står
der som en himmelens engel och smålér åt den förkrossade, och se,
hon tar upp dufvans tappade vingar och sätter dem på synderskans
axlar och säger: öfva dig att flyga på dem — det kommer en tid
då du inga vingar behöfver, då kärleken genomträngt hela din
varelse — då är du som jag.
Sigrid var ensam i den lilla stugan med sin mors lik.
Några grannar af det kringboende folket besökte henne, och
en af dem tog brefvet in till staden.
Några dagar derefter kom baron Göran von Dernath dit;
han tog in på den närbelägna herrgården och ordnade allt för sin
fasters begrafning.
Den gode baronen var ännu sorgklädd, fastän det var två år
sedan han blef enkling. Hans lycka hade varit obeständig — af
de fyra barn han egt lefde blott ett qvar, Georg, som nu var en
rask gosse, men dock den enda lemningen af den ädle baronens
lycka.
Det var en lycka att baron Göran var en till lynnet mycket
jemn menniska, att han var en af dessa, som i sysselsättning och
ansträngdt arbete finna ett motgift mot alla lifvets sorger.
Begrafningen var vacker, värdig och stilla, och dagen derpå
satt Sigrid vid baronens sida i det präktiga ekipaget. Flickan
var skygg och baronen fåordig. Begge tänkte på ödets vexlingar;
och man talar ej mycket då.
När vagnen en morgon på hemvägen rullade genom den lilla
staden, väckte bullret allas uppmärksamhet. Det fanns i hela
samhället intet mera än två täckta åkdon, nämligen borgmästarens
phaeton och prostens medevivagn; men intet af dessa åktyg
förorsakade ett sådant ljud som baronens stora vagn.
Det var således ej underligt om en mängd hufvuden stucko
fram i fönsterna.
.«Hvem kunde det väl vara?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
