Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigrid, att jag ej hade så alldeles lätt att hålla mig i sadeln
häromdagen; det var ej så alldeles utan skäl som mamsell Pjorry
spådde mig att jag skulle slå ihjel mig. Om icke min stolte
riddare, baron Georg von Dernath, en gång, då hästen snafvade,
hade tagit mig i sina armar, så hade kanske jag i detta
ögonblick varit en smula mera engel än jag är.»
«Ack, ni var så lätt som. . . .», yttrade Georg.
«Som . . < fortsätt, tappre riddare, som en sylfid, som en
dryad, som en fjäder eller som en kork; hvilket?»
«Som en sylfid, det förstås.» .
«Men Sigrid är försigtig. Andra må högt klifva, jag vill
nedrig blifva, står der i psalmen», tilläde Selina med ett skratt.
»Blif inte ond, Sigrid lilla; men visst är din afsky för promenad
till häst litet barnslig.»
«Jag finner den ej rolig», sade Sigrid med mild t allvar; «en
hvar har sin smak.»
«Men, lilla Sigrid, du kan ej föreställa dig huru väl en flicka
med din figur, ditt smärta lif, din nätta fot och detta smånäpna
och milda i blicken, skulle ta sig ut på en stolt springare, eller
hvad tror Georg? Baron Georg, förlåt mig!»
«Ack ja, derför har jag också många gånger velat öfvertala
henne; men Sigrid går hellre; hon går opp till ruinen och sitter
der flera timmar ibland vid källan och funderar.»
«Pass på, Sigrid, att du älskar», inföll Selina skalkaktigt;
«nej se, rodna då icke. Hvem, lilla Sigrid? Jo, tyst, löjtnant
Möllendorff på Hållstorp — han har för ett par månader sedan
blifvit enkling, en stadig, aktningsvärd man; vill du inte, så vet
jag en annan som vill det, han bestod sin salig hustru två
bleckplåtar på kistan och fyra skålpund konfekt på grafölet.»
«Raljera icke, kära Selina, det roar mig icke», sade Sigrid
och ville gå.
«Nej nej men, Sigrid, hvarför raljerar jag? Jo, för att bryta
isskorpan kring ditt hjerta — inte för annat. Blif ond på mig,
det är bättre än att sörja.»
«SörjaP» hördes en röst yttra; det var mamsell Regina. »Inte
behöfver lilla fröken Sigrid sörja . . . hon kan något», tilläde den
goda mamsellen med en sidoblick på Selina, «hon kan något, och
lycklig den, som en gång får henne till hustru!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
