Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillsamman* och talade, den ene om Washington oeh Franklin, den
andre om kung Adolf Fredrik och gref Brahe.
De båda mänaen, grånade begge, voro i ungefär aa mm a
me-ningssirid som öfverste» och gamla friherrinnan, mon voro det
oaktadt de allrabästa vänner i verlden.
Aldrig såg man monarki och republik så broderligen
tillsammans som i betjentkammaren på Sigurdsnäs.
Den gamla atolta friherrinnans ålder och. de märken, den
gifvit åt hennes utseende, öfverraskade i första ögonblicket lika
mycket öfversten, sqm hans förändrade gestalt förstörde en af
friherrinnans illusioner.
Det är omöjligt att föreställa sig buru tiden förändrar allt —
det vi minnas är stationärt; barnet blir barn i vår föreställning,
äfven om vi veta att det blifvit en man i ordets skönaste
bemärkelse; vi kunna ändå aldrig tänka oss denne man utan att tillika
tänka på en liten gosse, som kanske, när vi sist sågo honom, yr
och glad red på sin gunghäst. Vårt förnuft må säga hvad det vill,
den gamla bilden går ej bort, och då vi återse det fordna barnet,
bli vi alltid öfverraskade att finna honom efter fyratio år icke ännu
vara ett barn, och förtreta oss öfver vårt förstånd, som ej bättre
uppfostrat inbillningskraften.
Imaginationen är oläraktig; den låter aldrig öfvertyga sig om
en sak utan autopsie, det finnes ingen som mindre erkänner
auktoritet än just hon.
Det behöfdes således en tid innan de gamle riktigt kände
igen hvarandra; det föreföll dem begge, som de varit maskerade
och att det endast var af skalkaktighet som ej den gamla masken
afkastades.
Men snart sågo de igenom denna mask och funno begge, att
det var samma själ som lefde derinnanför, och begge trodde att
en gång denna yttre förklädnad skulle falla och den verkliga
menniskan i evig, ovansklig skönhet, af hvilken endast ungdomen med
alla helsans, glädjens och den harmoniskt utvecklade formens
företräden kunde gifva en svag skenbild, skulle framstå.
Det var denna tro, som gjorde de gamle så lyckliga, som
ännu framlockade en fin rodnad på gummans kind, och som kom
gubbens ögon att glänsa af ungdomsfröjd, när de om qvällarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
