Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mamsell Pjorry glömde sina förhoppningar och sjelfva
Hålla-torp. Det var ett smärtsamt slag om hon skalle mista sin för*
trogna. Den goda mamsellen gick dock, som vanligen är
händelsen med dylika moralkompendier i snörlif, alltid ut från jag’et,
från sin egen person, ty det led intet tvifvel, att ju ioke mamsell
Virginie du Pjorry ändå utgjorde medelpunkten för skapelsen, och
hennes hjerta det »himmelska riket», som ligger midt i verlden
i miniatyr.
»Hvem ékall jag förtro mig till, om Selina dör?» var hennes
tanka; »hvem skall uppfatta mig som hon, hvem skall förstå hvad
jag lider som hon? Oh! jag får åter gå oförstådd genom den
egoistiska verlden.»
Qeorg, den raske ynglingen, som förut aldrig kannat göra
sig reda för hvilken af de begge flickorna var honom dyrbarast,
fann na, som om en blixt upplyst håns tanka, att Selina var allt
för honom.
Han hade ej mera än en tanka — Selina, och hundrade gånger
om dagen lyssnade han vid hennes dörr och med hundrade frågor
plågade han gamle Gerhard, som skakade på det hvita hufvudet
och alltid svarade: •
»Illa, mycket illa — friherrinnan har gråtit — mycket illa.»
Detta tillstånd af spänning hade fortfarit flera dagar, då
Selina ändtligen föll i sömn. Den var lugn, och man spådde en
lycklig förändring; men plötsligen vaknade hon, slog upp de sköna
ögonen och sade: «Jag vill tala vid Georg, jag får qj lugn förr.
Kalla hit Georg! Ingen får vara inne, jag behöfver ingen, ingen.»
Man fann att hon ännu yrade, men man trodde att möjligen
Georgs närvaro kunde lugna henne.
Alla drogo sig tillbaka, utqm Sigrid, som, för att vara till
hands, ej vågade lemna rummet; men för att ej störa den sjuka,
satte hon sig bakom en skärm.
Georg inträdde, knäföll vid sängen och fattade den sjukas hand.
»Välkommen, Georg», sade hon med sakta röst och milda
blickar; »jag ville tala vid dig, ville se dig.»
»Selina, Selina! Blif qvar hos oss!»
Flickan skakade på hufvudet. «Georg, nu, nu kan jag saga
mycket», återtog hon efter några ögonblicks tystnad, »ser du, Georg,
jag har varit cn glad flicka, icke sant, Georg?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
