Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det, han skulle aldrig fått en aning derom; men då febern grep
mig, då en half yrsel bemäktigat sig min vilja, då jag trodde att
jag skulle dö, slumra från allt, från hat, från kärlek — då ville
’ jag en gång, en enda i hela mitt lif, låta mitt hjerta andas ut.
O, det gjorde jag —, oeh slumrade på hans axel — ack, om jag
fått dö då!»
«Ni qvinnor vilja beständigt dö, det är en passion bos er
att dö. Vet du, flicka, det är ej narri att dö, och det är ej nog
för en menniska att dö i kärlek till en. I kärlek till alla, till
allt hvad skapadt är, och till Honom som skapat allt — så skall’
d«t vara. Men, kära barn, då nu hvarken tant eller onkel Göran
har något deremot, så . . .»
«Så, onkel, så får jag ej gifta mig med Georg» jag skulle göra
honom olycklig, jag skulle förbränna hans lycka till aska . . .
nej, nej, onkel, jag hör ej till dem, jag är en vilde, ett rofdjur,
en nattens ande, som ödet kastat in i civilisationen, in i den
fredliga boningen, som går omkring om dagen med mörka tankar
i själen. Jag är bunden af mitt öde—jag kan ej. Jag måste bort.»
«Flicka, flicka, jag kan ej hjelpa dig, jag bör ej gynna din
dårskap!»
«Nj vill då icke, onkel», sade Selina och reste sig upp, amina
böner, mina tårar beveka er ej ... nå väl, ordet måste ut, det
måste — men blekna ej, onkel! Vet då, onkel, innan månen
ännu tvenne gånget gjort sin rund, måste Katarina von Dernath,
er egen fordna Katarina von Liitzow . . .»
«Hvad ?»
«Dö . . . antingen hon eller jag.»
«Rasar du, flicka?»
«Nej, onkel; men jag har lofvat det, jag har svurit det i
min faders hand, och jag måste hålla mitt löfte, om också . . .
men om jag får fly, om jag får komma ur bojorna som trycka
mig — då kan edsbryterskan åtminstone rädda ett lif — hennes
som ni älskar.»
«Men, barn, du yrar», sade gubben tvekande.
«Yrar? Kan väl vara, onkel; men det är en yra som tillhör
mitt folk. Ser ni, för Katarina von Liitzows skull, för er skull,
led den gamle Ossman martyrdöden.»
Öfversten satte händerna för ögonen och skakades af en rysning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
