Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och snäll; och s& ger man syperba supéer och flere baler hvar
vinter.»
<tfa, det är en rik karl, krigsrådet», anmärkte
öfverstelöjtnan-ten; «men så sågo vi nog på kommissbrödet åttiåtta, att
krigs-kommissarien ämnade att bli rik; men det är detsamma — flickan
ser i alla fall rätt treflig ut.»
Beslutet behöfde ej lång öfverläggning; ty för en fänrik är
en visit i ett hus, der en vacker flicka finnes och der man ger
flere baler hvar vinter, någonting så naturligt som att en synål
fastnar vid magneten.
De begge unge männen följdes således åt till krigsrådet
Mil-lén samma eftermiddag.
Krigsrådet egde det vackraste hus i hela staden, ett stort
stenhus af två våningar, med vackra lister omkring fönstren och
försedt med plåttak och ventiler på skorstenarne. Det låg vid
stora torget och utgjorde dess prydnad, emedan det till och med
öfverglänste Themis tempel, rådstugan, som ställt sig midt emot
och liksom afundsjuk betraktade rivalen, som hade gardiner och
blommor i fönstren, i stället för det grönmålade karduspapper som
rättvisans boning bestod sig.
Löjtnant Winkler, flera år äldre än Georg, hade tjent sig opp
och således ej hoppat in i graden. Hela hans utseende och hans
sätt att vara förrådde en enkel, anspråkslös menniska, som haft
trög lycka och således aldrig känt hvad öfvermod och
sjelfför-troende vill säga.
Georg var i jemförelse med honom en adonisbild och med ett
sätt att vara, som måste blifva stadens förtjusning.
«Om jag kunde ha några funderingar», yttrade fänrik Winkler,
«så förde jag min själ inte hit dig ... se så, sitter halskragen
rätt? Tack! Nu klifva vi på.»
Vid inträdet i salongen träffade de genast damerna.
Värdinnan, en stor och stolt byggd figur, satt i sin länstol
och böjde sig litet framåt för att helsa, då Winkler presenterade
«fånrik Dernath — förlåt, bror! Baron von Dernath».
aVi ha med nöje hört att baronen ämnar gästa vår stad öf*
ver vintern;^ vi behöfva verkligen några dansanta kavaljerer, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
