Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
norna kände ganska väl den lille bleke gossen, som de sett hvarje
år sittande på stenen och som hade kallat däm vid namn. Och
de 8ummo fram till honom och böjde på sina ståtliga halsar, lik-
som för att helsa på sin lilla vän och fråga, hur det *tod till se-
dan sist.
«Jag har varit mycket sjuk, mina små kära svanor», sade
gossen, omycket sjuk, men se, jag kunde inte dö, utan kom upp
igen, bara for att få se er.»
Så talade den bleke gossen, ty svanorna voro hans enda vän-
ner här i verlden, hans enda bekanta.
Hela sommaren voro svanorna qvar har i Svanavattnet och
kläckte ut sina ungar på holmen, som ligger derute midt emot
stenen, der gossen plägade sitta; men om hösten lagade de 8%
till affärd.
Då det .blef tjockt och ruskigt i luften och det kalla dugg-
regnet föll från himlen och gjorde tusen sinom tusen ringlar i
vattnet, samlade 8ig svanorna i en hop, och på ett gifvet tecken
af den starkaste, höjde de sig upp på sina kraftfulla vingar och
sväfvade, i allt vidare och vidare ringar, upp mot den grå him-
len, der de snart försvunno mellan de sönderslitna molnen, som
drefvo öfver trädtopparna och sopade bergkanterna med sina tra-
sor. Då började gossen gråta bittert, ty hans vänner foro, och
en lång och svår vinter förestod i den kalla dragiga kojan, der
vintern andades in genom hvarje springa och blickade in genom
de söndriga rutorna.
Så satt han en höstafton på stenen i vattepkanten och gret,
dä han hörde ett sakta prasslande.
Ack! Han blef något glad han, må ni tro; ty det var en
svanunge, som ej orkat att följa med de gamle. Han lockade på
den vackra ungen, som, mera öfvergifven än han sjelf, sam på
vattnet, och ungen kom och smög sig intill gossens bröst, liksom
för att få beskydd.
«Gud välsigne dig, lilla svanunge 1» hviskade gossen och tor-
kade bort sina tårar med tröjärmen. «Gud välsigne dig, som blef
qvar och ej öfvergaf mig, stackars barnl»
Men svanungen blef qvar hela vintern, och då gossen åter
blef sjuk och föll ihop utan krafter, så lade sig svanungen på
hans fötter då han frös, och när gossen mot qvällen tyckte at
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
