Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fasoner och gå så illa &t mig . . . Kära fru, laga så att jag blir
en silfversked.»
Matmodren ville göra den lilla skeden till viljes och bar henne
bort till en guldsmed, som löfvade att försilfra henne. Och han
öfverdrog träskeden med silfver, så att hon glänste som solen, och
hon var så glad i sitt hjerta, att det nästan kunde kännas hur det
slog inuti skaftet. När hon kom hem, lades hon i silfverkorgen
och drack duskål med alla silfverskedarne, lät téskedarne kalla sig
moster och sade kusin till silfvergafflarne. Dessutom räknade hon
slägtskap med en förläggarslef, som hon kallade mormor, fastän
hon aldrig sett henne förr. Men när skedarne skulle brukas, fick
hon alltid ligga qvar i silfverkorgen, fastän hon alltid lade sig
ofvanpå, för att icke ‘afglömmas, så att det icke var hennes skuld
att hon ej kom med. När detta flere gånger händt, och hon all-
tid fick ligga qvar, så klagade hon för frun och sade: «Jag skulle
be att jungfrun underrättas om att jag är en silfversked och lika
god som någon annan. Jag begriper inte huru hon kan skilja mig
från de andra, ty jag är mycket blankare än dc alla.»
ffJo», sade matmodren, ahon känner på tyngden, att du bara
är en försilfrad träpinne.»
«Tyngden, tyngden!» stammade träskeden; «det är således
icke blott glansen utanpå som skiljer en verklig silfversked från
en träsked.»
«Nej, barn lilla, silfver är mycket tyngre än trä, det är huf-
vudsaken.»
«Nå, så gör mig tyngre; jag vill prompt bli så god som de
andra, ty den förnedringen tål jag inte.»
Matmodren ville gerna göra sin lilla träsked till viljes och
bar henne åter till guldsmeden.
«Kära hjertans», sade hon, «gör denna skeden lika tung som
en silfversked.»
«Det är omöjligt utan att gjuta bly i skaftet», sade mästaren.
«Aj», tänkte träskeden, «då måste han genomborra mitt hjerta
. . . men man måste lida allt för äran; han må genomborra hjer-
tat och gjuta det fullt af bly . . . blott jag blir ansedd som en
verklig silfversked.»
Och guldsmeden borrade djupt genom den arma träskedens
hjerta, det gjorde ondt, mycket ondt, men hon teg och led . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
