Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Och träskeden vill vara silfversked», inföll Anders, skrattande.
«Nu kan syster Anpa ej finna sig lycklig, om hon ej blir lika med
prestmamsellen, och blef hon lika grann med prestmamsellen, så
ville hon vara så grann som landshöfdingens hustru, och blef hon
så grann som landshöfdingens hustru, så ville hon bli så grann
som kungens fru.. . . det tar aldrig slut; men kom ihåg, att det
högmodet gjorde att träskeden fick en blyklump i hjertat.»
«Åh, du talar! Jag är mycket nöjd med det, fastän det är
blått», sade Anna. «Tack, far!»
«Inte att tacka för», yttrade den muntre fadren, som nu fann
sig oändligen väl i sin stuga. — «Vet du, mor», började han efter
en stunds tystnad, «jag blir inte länge hemma, utan kommer att
fara långt bort i vinter.»
«Hvart då? Hvad är det för en långresaP»
«Jo, ser du, det är en tysk eller engelsman, och det kan gå
på ett at — men det är detsamma; han har låtit köpa upp tjugu-
fem renar, som skola ner till Stockholm för att skickas ut, hvart
vet jag inte så noga; men det skall vara ett försök, kantänka.
fDå måste de Hytta fjellen med och mossan och skogen och hela
subberten’, sade jag till handelsmannen; och han skrattade och
sade: ’Rätt sagdt, Zackris!* — förty han känner mig sedan gam-
malt — *rätt sagdt, Zaekris’, sade han; ’men låt dem hållas, det
angår inte oss’. Emellertid så har jag åtagit mig att föra dem
ner till Stockholm, för si handelsman vill inte skicka dem med
annat än pålitligt folk.»
«Kor8 så lång resa!» yttrade hustrun; «det blir en ledsam tid.»
«Ah, den går väl öfver, och det går väl an för dig, som är
hemma; värre är det för mig, som kommer ut i villande verlden,
som jag nu inte känner till sedan många herrans år, Gud vet,
nära nog ensam . . . Också faller det sig liksom en smula tungt
att komma ut på farvägar; men jag får vål betalt och — nu
kommer knuten, mor — jag tar Anna med mig; pojken måste du
ha hemma, men någon måste vara med mig.»
Anna blef nu alldeles ytterligt glad och visste ej huru hon
skulle uttrycka det. Hon smekte sin mor, kysste sin far och klap-
pade Anders.
’ «Ack, då får jag se kungen och kungens fru, den lilla drott-
ningen ... ja, jag vet nog huru de äro klädda», tilläde hon då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
