Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afteekna Svanavattnet och stugan. Den gode gubben gaf den täf-
lan åt sin dotter på hennes adertonde födelsedag; han trodde sig
göra så väl; några tårar kommo också i flickans ögon . . . men
hon hängde den så gömd som möjligt.
«Hvarför gömmer du så väl den lilla taflan?» frågade gub-
ben; men fick till svar:
((Den är mig så kär, att ingen annan än jag bör se den.»
«En vacker tanke», yttrade modren rörd.
«En skön tanke!» upprepade kamreren högtidligt.
Det var redan morgon, då Annette blef ensam i sitt rum,
der hon tankfull sjönk ner på soffan med blicken stelt riktad
framför sig.
Den unga flickan var nu kanske skönare än då hon log eller
talade; der låg något allvarligt öfver ögonen, som förhöjde hennes
naturliga behag med ett drag af andlig kraft.
Hon satt länge stilla, liksom omedveten af sina drömmar.
«Och så», började hon ändtligen, «och så är det nöjet slut...
Han ensam sade mig ej en enda artighet, han ensam smålog icke
då han såg mig in i ögonen . . . besynnerligt, och detta gjorde
mig så godt.
«Det brukas att en flicka skall se glad och lycklig ut,
huru eländigt tråkigt hon också har; hon måste alltid finna sig
smickrad, fägnad och öfverlycklig att höra de platta artigheterna,
som hon hört tusen gånger förr, som hon kan utantill — men
han sade ingen artighet, han presenterade sig ej grinande, han
var allvarsam, men glad ändå; han såg mig in i själen, tyckte jag.
Ack, jag höll på att få tårar i ögonen, så lycklig var jag; men
jag plattade ner min fröjd med ett af mina vanliga små löjen, ett
af dessa som så ofta narrat de goda kavaljererna att berätta mig,
att blott en ädel menniska kan le ädelt — naturligtvis ej menadt
åt mig, utan blott en reflexion, som alla andra.»
En stunds tystnad.
«Hvad tänkte han val om mig? Tänkte han ens på mig då
han talade, eller var jag blott en person som han måste tala
med? . . . Men så ser man ej ut, då man piaddrar.
«Nu är du svag, Annette», hviskade hon, «mycket svag. Hvad
angår dig egentligen om en fattig löjtnant menar något, eller icke
menar något, då han talar med dig? Karlen är mig dessutom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
