Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
maket, det vill säga det ram, hvars fönster lägo midt emot An-
nettes och der katten och kanariefogeln hade sin plats, derföre att
begge tyckte om solsken, hvilket ej bestods åt den igenbyggda
gärdssidan.
Det var nämligen kaffedag hvar söndag, och derföre var Dora
så tidigt ute i köket. Det dröjde ej länge förr än hbn slog upp
formaksdörren småskrattande och neg för sin mor och sade:
«Det är serveradt, söta mamma!»
Der sutto då de tvenne arbetsamma menmskorna vid kaffe-
bordet så lyckligå som någon annan i hela Stockholm, och Dora
begagnade tillfället att förstulet bakom gardinen se ut på gatan,
ty hon tyckte ej om att bli sedd, aldraminst af den der flickan
der midt öfver, som var så briljant klädd och som hade sin soffa
midt emot fönstret, så att hon kunde se allt. När kaffet var
drucket, hvilket skedde med en viss högtidlighet — ty det var
söndag — gjorde de begge fruntimmerna sig fardiga att gå i
kyrkan. Ack, hvad den stackars Doras kappa var stumpig och
gammal och stack af mot den lilla anspråkslösa, men dock nätta
hatten, som pryddes af en blomma, hvarpå stjelken händelsevis
misslyckats och som således blef använd hemma; men Dora tänkte
ej ens på att kappan var urvuxen, utan gick så beskedlig och
from bredvid sin mor, som i sin kappa tog sig bättre ut, fastän
visst ej lysande.
Så förde de i Stockholm, på det tysta Söder, ett indraget
stilla lif, utan egentliga sorger, men med mycken glädje; ty någon
gång — blott någon gång — gingo de öfver slussarne och betrak-
tade den egentliga stadens område. Dora fick till och med se när
de kungliga reste ut och fick niga för drottningen, som nickade
nästan precist åt henne, så att hon rodnade.
Någon gång, fastän ännu mera sällan, rodde de en sön-
dagsqväll ut till Djurgården och gingo der arm i arm och gladde
sig åt det hvimlande folket, musiken, som ljudade från teatern, och
de många briljanta vagnarna, som rullade på de skilda vägarne.
Men deras stilla lycka fick en svår stöt, då modren en vinter
sjuknade. Visst blef det bättre med henne, ty fattigläkaren i di-
striktet besökte henne ofta och gaf henne medikamenter, som Dora
tilldelade henne. Men tillfrisknandet gick ytterst långsamt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
