Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lilla ekonomien. Åkertegarne voro större; de egde tre kor och en
häst; de voro således som nybyggare förmögna.
Visst hade de en och annan gång genom någon Stockholms-
farare fått höra att deras Anna mådde väl, men vidare intet; ty de
knnde ej skrifva och hon skref ej till dem. Kamrerskan var alltför
afundsjuk att anses vara Annettes verkliga mor, for att påminna
henne om föräldrarne deruppe vid Qellen; och kamreren hade gifvit
henne taflan, blott för att ge hennes hemlängtan ett ämne; ty fastän
Annette ej ville höra talas om sin förra belägenhet eller sina för-
äldrar, grep henne ändå emellanåt en oförklarlig längtan att kom-
ma ut i den vilda, tysta nordiska naturen. Det var ändå alltid
skogen, hvars hviskningar hon aldrig kunde glömma, det var den
i barnasjälen afspeglade naturbilden, som lockade henne att be-
ständigt med tankarna återvända till sitt förnekade hem.
Ändtligen blef gubben Zackris sängliggande . . . och dog
från dem alla.
«Men», yttrade Zackris-gumman en tid efter begrafningen, «jag
har aldrig kunnat låta bli att tänka på Anna, min lilla flicka.
Visst är hon lycklig, men nog kommer hon ändå ihåg sina för-
äldrar.»
«Gud vet, mor; Anna har nog glömt oss allihop.»
’ «Nej, Anders, det är icke möjligt ... det kan hon inte; ty
så löst har Gud inte sammanbundit föräldrar och barn, att de ej
komma ihåg hvarandra. Vet du, Anders, jag ville nog gerna se
henne innan jag dör. Herre Gud, förr kan jag ändå inte dö . . .
så mycket känner jag.»
«Åh, men det är långt dit; och dessutom så kan mor ej fara
ensam.»
•Nej, det förstås; men si, du kunde alltid skaffa dig en fora,
och då kunde jag följa med.»
Anders skrattade.
«Jag tror att mor gissar?»
«Hvad skulle jag gissa?»
«Jo, att jag vill gifta mig.»
«Hå kors! Vill du gifta dig? Du är ju bara barnet.»
«Bara barnet, mor? jag är ju tjugutre år», skrattade den raske
ynglingen.
«Ja, är det så fasligt mycket det . . . kanr du icke vänta?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
