Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pligt att erkänna dem derfor, äfven om jag ej kan glädja, trösta
och hjelpa dem.»
«Ni gillar således ej Annette?»
«Nej, jag kan det icke.»
«Då älskar ni henne icke heller så högt som hon tror.»
«Ack, bästa kamrerska, just derföre, att jag älskar henne så
mycket, så ville jag att hon skulle erkänt, ja, som ni sade, om-
famnat ‘sin stackars mor; det är ej för gods och guld, ej för all
verldens höghet man blir mor, utan detta köper man sig till då
man leker med det oförståndiga barnet och gläder sig åt dess
första leende.»
»Deri har ni rätt», suckade kamrerskan, som mindes sin egen
Annette, »deri har ni rätt; men den stackars flickan är emellertid
otröstlig; hon tror sig bli en visa i hela staden, och ... jag
fraktar att det så händer.»
«Nå hvad merP Kan väl staden säga annat än att Annette
har en fattig mor, som velat se henne före sin död? Det blir ett
samtalsämne, det är sannt, men det beror på Annette att göra det
oskadligt. Det är ingen som behöfver blygas för sina föräldrar,
utom den, som sjunker ned under dem; den som höjer sig öfver
dem, kan oppet erkänna: Ja, mina föräldrar äro fattiga, till och
med felaktiga, men det är ej jag som får dömma dem.»
«Sannt, mycket sannt; men . . . dock, vi få se hvad tiden
verkar.»
Annette hade i sin kammare haft en svår stund; det var en
strid emellan barnahjertats instinkt och det förbildade förståndet
om öfverväldet. Det var en täflan emellan skogarnes sus och de
vexlande nöjenas capriccios om hvilken som skulle öfverrösta den
andre. Det var en strid, hvaraf utgången nära nog var förut gif-
ven. Hvarje möbel i det vackra rummet, hvarje veck på de djupa
gardinerna, den klara spegeln och de glänsande kristallerna, allt
understödde förnuftet, som i hela elfva åren antagit en bestämd,
men kanske falsk riktning.
Annette förstod ej att som en christinna höja sig öfver sitt
öde och med kärlekens och lydnadens segermärke på sin panna, i
Guds namn, följa den inre varnande rösten — hon ville segra en-
dast N8om en hednisk Aspasia genom sin skönhet, kanske också sitt
snille, som den smickrande hopen kommit henne att öfverskatta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
