- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 8. Träskeden : Berättelse ; Grindstugan vid Nygård : En berättelse ; Tre skråköpings-skizzer /
65

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

trä — det sanna.är motsatsen, trä är nödvändigare, nyttigare än
silfver; ty om våra skogar bestode af silfverträd, skulle menni-
skorna frysa till döds och aldrig hafva hunnit den kultur, hvartill
de kommit.

Annettes sinne, förut upprördt, blef det ännu mera, och plöts-
ligen kastade hon sig i modrens armar och gret bittert.

«Gråt inte, barn», sade modren och kysste sin flickas hvita
panna, »lilla, goda Anna, gråt inte.»

Detta »Anna», som hon ej hört på många år, afbröt på en

gång känslosvallningen, hon löste sig ur sin mors armar och
tänkte: nu var jag barnslig.

Hela det sceneri, som så plötsligen framträdt ur minnenas
dunkel, byttes om mot ett annat, af det närvarande, af dess for-
dringar, dess fördomar och dess lycka. Hon jemförde sin drägt,
fin och lätt som en molnsky, med modrens grofva kläder, sin hvita
schal med den gamlas blårutiga halsduk, sina fina sidenskor, som

mjuka och smidiga smögo sig kring den fina foten, med modrens

grofva, trubbnosiga fotbeklädnad.

Allt detta afkylde henne och hon började tala förnuft och
öfvertyga modren, att hon icke borde låtsa om något och ej be-
söka henne. De skulle tänka på hvarandra; Annette löfvade till
och med att skrifva och berätta om hon gifte sig, och ändtligen
begåfvade hon sin mor med en hop småsaker, som för gumman
ej hade något annat värde än det de fingo deraf, att gifvarinnan
var hennes enda dotter.

Slutligen gick gumman under tusende välsignelser öfver sin
dotter och dem, som upptagit henne som sitt eget barn. Kamre-
ren och hans fru togo äfven ett hjertligt afsked af den gamla, som
så villigt och så tacksamt afstod alla sina rättigheter.

«Nu är du min Annette, endast min», sade frun och omfamna-
de sin dotter. «Jag fruktade mycket af detta möte. Gudi lof att
det är väl öfverståndet. — Jag skall säga dig», yttrade kamrerskan,
sedan fruntimren blifvit ensamma, «att ditt underliga uppförande i
förrgårs tvingade mig att säga Hjalmar allt.»

«Hjalmar ... ja så, han skulle äfven denna gång bli vittne
till min förnedring.»

»Nej, långt derifrån, barn. Han missbilligade att du ej som
en dotter mottog din mor; han påstod att det var din pligt.»

C. A. Wetterbergha Samlade Skrifter. VIII. **

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:11:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/8/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free