Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
återtog hon, då hon ej fick något svar, ose inte så på mig . . .
det gör mig ondt i hjertat, mycket ondt.»
»Tack, älskade Annette, du har således ett hjerta», sade Hjal-
mar mildt. «Huru kan du då vara så hård? Svara, Annette,
hvarföre, hvarföre är du då sådan, hvarföre lyder du ej den ma-
nande rösten?»
Annette slog ned ögonen; hon svarade intet, men hastigt
droppade ett par tårar ned på den rosiga kinden.
»Annette, Annette!» hviskade Hjalmar och kysste hennes hand,
med hvilken hon hastigt söndertryckte tårarna; «de der komma som
daggdroppar in i min själ, tack, Annette, tack!»
«Är jag då så elak, Hjalmar, säg mig, är jag väl så elak?»
«Nej* Annette, men du vill ej höra ditt goda hjerta. Följ
din natur . . . den bör förädlas, ej försämras af bildningan, den
bör höjas, icke förnedras af lyckan.»
»Hjalmar, du förlåter mig således», återtog hon. «Vet du,
när jag sist talade med min mor, föreföll det mig som nu, allde-
les som nu. Ack! jag älskade henne så innerligt, jag kom ihåg,
då jag som liten fick leka med hennes spinnrock, hur hon lärde
mig spinna, sy, till och med väfva, så mycket mina krafter til-
läto . . . Hon lärde hvad hon kunde, idel nu onyttiga konster.»
Hjalmar smålog.
»Intet vetande, goda Annette, är onyttigt.»
»Ja, det är din idé, Hjalmar, men icke min . . . Men nog
af, jag håller innerligt af min mor, äfven af min elake bror, den
stygga menniskan, som liknar mig vid träskeden . . . men hela
mitt lif for öfrigt skiljer mig från henne. Tro mig, det är hårdt
att känna sig ur sin ställning — och jag är ännu ej hemtam i
de rikes salar. Fattigdomens fröjder, Hjalmar, kan jag aldrig
glömma.»
«HvilkaP»
»Jo, ser du, nu behöfs det en hel verld och allt hvad den
har att erbjuda, för att någorlunda . . . någorlunda, Hjalmar,
glädja mig. Annat var det förr: då växte der gula blommor i
kärret om vårarne, björkarné knoppades och du kan ej föreställa
dig huru jag fröjdades, då de späda löfven slogo ut på en qvist
jag satt in. Der växte små röda nejlikor i sanden, der sjöngo
hämplingar i träden . . . Ack, hvad det var roligt! Och när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
