Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Hop är ändå förtjusande», hviskade man i sällskapet, när
festens drottning Annette visade sig.
Pjesen var af det känsliga slaget och Annette hade s&ledes
otaliga tillfällen att ådagalägga sin talang. Hon spelade kär så
väl, med så mycken sanning, att litet hvar började misstänka att
grefve M. var den lycklige.
* «Hon kan kasta sina ögon», hviskade rådinnan till sin granne,
dock ej så lågt att ej orden uppfångades af Hjalmar, som blifvit
inträngd bakom den qvinliga areopagen. «Det synes temligen tyd-
ligt att hon vill fånga honom . . . Nej se, hvilken gest; man
må säga!»
»Inte finge mina flickor så framträda», sade frun med de ran-
da ögonen.
«Hennes rykte, om det ej vore för högt att åtkommas af sim-
pelt folk, kunde skadas genom så tydliga och klara, så väl spe-
lade kärleksscener som dessa.»
Hjalmar plågades af att nödgas höra de goda fruarnas om-
döme om Annette — om henne, som han nu älskade mer än nå-
gonsin, Hän låtsade derföre släppa en handske i golfvet, så att
man skulle märka att han stod der; men detta hjelpte föga; ty
man tog för afgjordt att han var en olycklig älskare, att han så-
ledes brann af svartsjuka och gerna hörde (om han kunde höra
hviskningarne) att den hårda sköna led genom sin kärlek för ri-
valen.
Annette spelade också väl, ända till förtviflan väl, som grefve
M:s älskarinna. Något så fulländadt hade man ej kunnat väuta,
helst som unga grefven, glad och god in si själen, fattades af sina
känslor och spelade helt naturligt det han var, den lyckligaste
menniska i verlden.
Hjalmar reflekterade ej på detta, men desto mera på det sam-
tal han nyss hört. Det smärtade honom, om afunden och illviljan
skulle spruta sitt gift på den ädla flickan, kasta stoft på det stac-
kars barnet, som spelade så väl — och kanske tänkte på honom
just i detta ögonblick.
Detta var också händelsen. Annette tänkte på honom, endast
på honom, men ej med kärlekens värma, utan ungefar med samma
känsla som vetenskapsmannen, då’ han gör ett experiment, om
hvars framgång han ej är säker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
