Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Annette hade grymt sårat honom: icke blott derföre att
hon sårat hans heder, utan hon hade genom misstankan am egen-
nyttiga beräkningar sprängt ett evigt svalg mellan dem begge. En
sådan misstanka skulle förgifta hela hans och hennes lif; ooh det
behöfdes ej mer än att den en gång var väckt, så — om den än
kunde för några ögonblick söfva*, skulle den likväl vid första oro
i själen springa upp med nya krafter; och då orons tid kommer,
då först, om någonsin, behöfva ett par makar att i fullt förtroende
sluta sig till hvarandra.
Annettes bref kom. Hjalmar igenkände det på utanskriften,
han anade nästan hvad det skulle innehålla. Han lade det på bor-
det och gick fram och åter i rummet. Han vågade ej bryta det,
förrän han blifvit lugnare.
«Hon älskar mig ändå», sade han slutligen; ahon äIskar mig
ändå, och jag älskar henne mer än mitt lif. Hon har fel, stora
fel, men det är ej det förträffligaste man älskar, utan en menniska
sådan hon är; felen vill man afleda, man vill förädla den man äl-
skar, man inser således ofullkomligheterna, men ändå — ändå är
hon det dyrbaraste på jorden. Men nu är det ej fråga om min
vilja; här är frågan om att vara klok och ej, genom att följa
en blind känsla, störta henne i ett mångårigt lidande — i miss-
tankans eviga mörker.»
Han bröt brefvet och låste det. Han tycktes lugn, men hans
blekhet förrådde striden i hans inre. San dröjde länge, innan han
skref sitt svar. .
«Evigt älskade Annette!
«Så kallar jag dig ännu och skall hela mitt lif kalla dig så;
men, älskade! det är min pligt att så vårda mig om din fram-
tids lycka, att jag ej genom sjelfviskhet, för att ega dig, gör dig
olycklig.
«Vi måste finna att den misstanke, som vaknat i din själ,
hvarken kan befallas att vika eller glömmas. Min fattigdom och
din rikedom här från början varit ett hinder oss emellan; blott så
länge vi ingendera sågo detta hinder, kunde vi närma oss hvar-
andra. Det är samma tro, som ej Petrus hade, då han sjönk i
vattnet . . . Hade han haft tron, hade han ej fruktat, skulle
de falska vågorna varit tvungna att bära honom. Så ha vi länge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
