Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Men det är en stolthet af Hjalmar som jag ej kan förstå»,
sade kamrerskan; «också har jag aldrig knnnat med hans karakter.»
«Ack, ni har aldrig kännt honom, min mor.»
«Jo, mer än väl; erfarenheten gör att jag ser längre än du,
barn. Hjalmar var alltid alltför nackstyf och alltför kall att göra
en huBtru lycklig. Du skulle sett salig Miller, huru uppmärksam
han var mot mig. Icke fick någon annan hjelpa på mig kappan,
och alltid påminte han mig att ta bra p& mig, och bjöd mig på
spektaklet, och hängde efter mig, så att det var riktigt besvärligt;
men ser du, det var kärlek. Har Hjalmar någonsin hjelpt på dig
kappan?»
«Jag tror knappt, mamma lilla; han är ej skapad att vara
betjent.»
"Betjent åt sin fastmö . . . nej, barn, men om der är någon
känsla hos en karl, så är det väl det minsta att han visar sig
förekommande och artig mot den han älskar.»
«Men han är ändå en ädel menniska, mamma.»
«Ja du, det lönar ej mödan att disputera med dig, ty du ser
ej . . . Kärleken är blind; men jag ser saken annorlunda, ty jag
känner menniskoma. Hvarje uppoffring för en sådan kall själ är
för mycket.»
«Och . . . och», började Annette, «det gladde , mig i dag för
första gången, att jag var ett fattigt barn från fjellen. -Det är
hans fattigdom och den rikedom ni, min goda mor, lofvat mig,
som skiljer oss . . . tag tillbaka er gåfva.»
«Hvad säger du? Ar du rasande, lilla Annette • .Dess-
utom kan jag ej ändra något deri, ty allt beror på saliga Millers
testamente, som uttryckligen säger, att jag under min lifstid eger
blott besittningsrätten och räntorna, men att kapitalet efter bNegges
vår död oförminskadt skall tillhöra Annette, vår adopterade dotter,
och hennes arfvingar. Således är det omöjligt.»
Annette satt försänkt i tankar.
Den gamla frun hade i början ej fattat Annettes mening,
men nu fann hon den.
«Du vil} väl ej öfvergifva mig?» återtog hon; «vill du det,
Annette? . . . Förmögenheten kan du inte mista,1 men väl din
stackars mor.»
Ett par tårar glänste i den gamlas ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
