Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annette böjde sig ned öfver sin bok, hon kände att hon långt
ifrån ej egde denna kraft — men hon började tro.
•Det är således allmänt kändt ?» frågade hon darrande sin mor.
«Ja, barn, det är säkert; hon skall vara en skön brunett,
stolt, snillrik, i allt lik sin mor, den i min ungdom så sköna
grefvinnan von M. Jag kände henne ganska väl då hon var
flicka, modren nämligen; hon var landshöfdingens dotter i £. Ack
hvad hon var skön . - . och dottern bör vara ännu skönare. Obe-
gripligt att Hjalmar kunnat få ett sådant insteg.»
Hvarje ord stack den arma Annette in i själen, ty hon var
ej i stånd att, som Dora, känna vrede mot Hjalmar.
. Man säger väl att kärleken byts i hat; detta är dock ej sant
om annan kärlek, än den rent egoistiska och den mera sydländskt
sinnliga; här i norden, i ett godt hjerta, som älskar mer än det
vet af, byts kärleken i sorg — ej i hat. Den som hatar, aftynar
ej, hatet lägger sig ej pä bröstet; men den som sörjer, förlorar
all kraft, emedan den ej finner något som håller själen uppe, då
aljt nedtrycker henne.
Annette föll i ett tyst svårmod, som det roade henne snarare
att öka än minska. Beständigt såg hon framför sig den sköne
mannen, så blek som då månen skiner på de vissnade bladen,
dem stormen skakat lösa( — han var ändå skön, ändå lika ädel,
fastän hvarje drag stelnade som marmor; och allt detta kunde ej
vara förställning — det var omöjligt.
Denna bild, det bleka, förstörda utseendet, de dystra, liksom
frågande ögonen tyckte hon sig beständigt ha framför sig, vakande
och sofvande — oupphörligt stod han framför henne och tycktes
fråga: »Annette, hvarför gör du mig detta?» Att han nu gifte
sig var i hennes Ögon ett offer; händelsen hade skänkt honom en
skön fästmö; men Annette visste bäst, att det ändå var ett offer,
ett sätt att riktigt och för alltid slita hennes bild ur sin själ.
Sådan blef flickans inre tanka; hon deltog aldrig i sin mors
anathemer eller i Doras hvassa omdömen om Hjalmar och för öfrigt
alla karlar, ty den beskedliga flickan ville ej lemna sin sak halfgjord,
och så mycket visste hon, att Hjalmar var en hvad man kallar
hederlig karl. Men när de hederlige kunde glömma som han,
hvad skulle de af vanliga slaget kunna minnas?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
