Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derföre sft skulle jag känna sfi litet, att jag berodde af den men-
niskan.»
«Ja, du, till en början skall jag hjelpa dig», sade Dora myc-
ket allvarsam, «fast jag just inte sjelf är så mycket snäll; men
det går nog.»
De unga fruarna lade sina hufvuden tillhopa och hade god1
hjelp af mödrarna, hvilka med råd och dåd bistodo dem i de ota-
liga bekymmer, som en vid hushållning ovan ung fru måste ha
for att få maten på bordet, och så att mannen tycker om den;
ty i allmänhet ha fruntimren den tron, att karlarne göra mycket
affär af maten och lägga vigt på, att den är tillagad efter kon-
stens reglor. Emellertid belönas de flesta bemödanden i den vä-
gen med den svartaste otack af männen, som stiga upp från bor-
det och fem minuter efter, när man frågar dem, ej en gång bå
reda på hvad de fått af Guds gåfvor. Sådant var ungefär hän-
delsen i de tvenne små hushåll vi känna i Furugärdet; men detta
hindrade dock ej de unga fruarna tro, att deras män lade syn-
nerlig vigt på att maten var god, det förstås, men riktigt och
konstmessigt lagad.
En lång tid förtrodde de hvarandra när mannen behagat ta
två gånger af en rätt, hvilket i deras ögon ej kunde hafva annat
skäl än att den lyckats, fastän det i verkligheten ej betydde mer
än att mannen haft aptit, och således inföllo sådana lyckodagar
vanligen precist då kapten Hjalmar varit ute på jagt eller pastor
Fredriksson i sockenbud.
«Nej, nu hjelpa vi oss sjelfva», sade Dora till sin mor. «Döt
går inte an. att vi beständigt fråga oss fram; dessutom så ha vi
’Nylanderskan’, och när man något kan, så måste det väl reda
sig. Om söndag skola vi på middag hos Hjalmars, jag skall
hjelpa Annette, det har hon bedt mig; ty hon kan mindre än jag,
stackars Annette; men det går nog.»
Riktigt nog hade Hjalmar, okunnig om alla dessa bekymmer,
helt tvärt, utan att fråga sig för, bjudit de begge presthusen till
söndagsmiddagen. När Annette fick den jobsposten, blef hon
orolig, ty hvardagsmat kunde hon väl laga, men att ta mot frem-
mande, — se det var en särskild sak. Eåd lades med Dora, som
aldrig just misstrodde sina krafter och som mente på, att de nog
skalle reda sig med ’Nylanderskan’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
