Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med hennes dptter eller barnen, lille Anders Petter och den ännu
mindre Stina Brita. Anders Petter var omkring elfva år, Stina
Brita blott åtta; begge voro hvarandra olika, fastän begge hade
utseende af styrka och helsa; men Anders Petter hade ljust loc-
kigt hår och Stina Brita mörkt, gossen hade blå, flickan bruna
ögon; gossen var tvär och snart sagdt butter, flickan deremot yr
som en hvirfvelvind. Det var nu vinter — en skarp vinter, år
1830 — den celebre grinden, som gifvit stället sitt namn, var
Iyftad af sina hakar och stod lutad mot gärdesgården, och de re-
sande observerade knappt den lilla öfversnöade stugan med sin
lilla häck utanför fönstret och sina två raka enträd, som putsade
och gröna stodo vakt vid dörren. Derinne bodde en enka med
sina två barn och gamla mormor, som läste för barnen och spann
blånor hela dagen.
Det var som sagdt är om vintern 1830. — Det var bit-
tida på morgonen. — Stina Brita läste på sin katekeslexa och
mormor spann, under det att mor lagade till frukosten och iord-
ningaatte bordet med vällingskålen i midten och lerfat omkring
samt träskedarne.
Surr, surr! lät råcken, tick, tack i knäppte den gamla kloc-
kan, Passe, den trogne hunden, gäspade och såg vis ut der han
satt och tittade i elden — allt var så enformigt, så stilla och
tyst, att sjelfva tystnaden hördes. Detta tycktes oroa flickan, som
flera gånger redan fått tillsägelse att sitta stilla med benen; men
det är ej så godt, skall jag berätta, då blodet springer friskt och
lifligt omkring i ådrorna. Det märktes tydligen att Stina endast
väntade på ett lägligt tillfälle att slå upp sin lilla språklåda, och
när Anders Petter inträdde med några vedpinnar, inföll just en
sådan läglighet.
«Det är väl bra kallt ute, Anders Petter? Blåser det duktigt?»
«Åh ja.»
«Ja, jag kunde väl höra det i natt, jag, for si jag var vaken
jag, och låg och funderade på Näckrosen.»
«Tyst, Stina, och läs!» sade mormor — surr, surr, surr. —
«Ja, jag kan allt; mormor kan gerna förhöra», invände Stina
och lemnade katekesen åt gumman, som genast öfvertog sitt lära-
kall och förhörde barnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
