- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 8. Träskeden : Berättelse ; Grindstugan vid Nygård : En berättelse ; Tre skråköpings-skizzer /
213

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

O, lemna mig, Gud, det jordiska qvar!

Det himmelska får jag ej åter.

Hon följde de lockande ljuden.

Men Herren han tog och Herren han gaf,

För sorgen han dock sig förbarmar;

Och lillan slog rot i den blåa graf,

Och gungar på Strömkarlens armar,

Och ler åt de lockande ljuden.

När ängen grönskar och vårfloden går
Med sjungande fart genom skogen,

En snöhvit Näckros på vattenet står,

Så skön som den flickan och trogen,

Och ler åt de lockande ljnden.

När Strömkarlen se’n på sin harpa slår,

Hans ros nickar takten till sången,

Och så får han sitta i tusende år
Tills pröfningens tid är förgången.

Men följ ej de lockande ljuden.

«Ack, det var näckrosens visa», sade hon vid sig sjelf och
allt hvad hon förut sökt att sammanleta af denna sång, ordnade
sig nu till ett helt.

Solen hade gått ner; men Stina blef qvar och efter några
ögonblick ställde hon sig upp på stenen der hon förut suttit, och
nu sjöng hon hela näckrosens visa med en skär, klar röst, som
gaf eko i skogen. Den unga flickan syntes liksom förklarad då

hon nu kunde den visan, som hon så länge sträfvat efter att få

höra.

Men följ ej de lockandn ljuden,
sjöng hon. — «Följ ej de lockande ljuden» — dessa ord genom-
bäfvade henne på ett besynnerligt sätt; aldrig, aldrig hade hon
känt något så underligt.

Det var snart mörker — hon återvände till skogen, snart

klingade vallhornet och hon dref sin hjord hem. Men då hon

kom till grindstugan, föll hon sin mor om halsen och sade: «Jag
är ju icke ett moderlöst barn, som går vall i skogen! Säg, mor,
jag är ju icke ett moderlöst barn?»

Modren betraktade henne förundrad. «Hvad säger du, flicka?
Du frågar mig detta — jag är ju din mor.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:11:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/8/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free