Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vaxdukshatt på det ljuslockiga hufvudet och en sjömansrock ledig
hängande kring den kraftfulla figuren, äntrade på däck och fattade
drillhjulet; ty det var på ett ångfartyg jag den gången helt
komfortabelt gjorde en resa på Östersjön. Snart nalkades vi dessa
strödda klippor, mot hvilka hafvet skummade; de tycktes stänga
vägen, men lotsen visste bättre. Vi inlupo snart i ett lugnvatten
och foro nu på en spegelblänk sjö fram genom denna labyrint af
klippor och skär. Snart lopp fartyget in i en smal kanal mellan
tvenne lodräta berg, på hvilkas toppar här och der en vresig tall
stod som en glömd förpost på den svenska vallen; men detta sund
böjde sig och se — der borta låg stugan i morgonsolens glans
— ett svenskt timmerhus, en rödmålad liten stuga, gråa klippor
och tallskog, allt svenskt. Veten J väl huru det käns att
plötsligen få se en svensk stuga, när man på ett år icke sett någon
sådan, utan endast lerhus med murkna halmtak, ekonomisk
välmåga och andligt slafveri?
En hvar älskar sitt land, men Svensken gör det mera än
andra. Orsaken härtill är densamma som hos alla skogs- och
bergsboar; men hvarföre älska då dessa så högt sitt ofta fattiga
fosterland? Ack jo, det har en karakter, en fysionomi, som skiljer det
från alla andra, hvaremot slättländerna, de rika, bördiga, äro
hvarandra lika. Vi älska således fosterjorden ej af fåfänga, ej för
minnenas skull, ty dem tänka vi ej på, eller veta att lika stora
finnas öfverallt, der menniskor bott och verkat — detta känner
man bäst när man återser kusten af sin fosterjord. Man
igenkänner dessa drag och älskar dem, beundrar dem framför alla andra,
af samma orsak som man mera beundrar, älskar, sluter sig till
ett gubbhufvud, huru barskt det än ser ut, än till ett sminkadt
och lackeradt dockhufvud, hvars anletsdrag vi se dussintals och
som alla äro lika blommiga, lika blåögda, lika vackra och
karak-terslösa.
Med ett ord, jag önskar hvarje Svensk, som efter en lång
resa återvänder hem, att, som jag, en sommarmorgon löpa in ibland
skären vid Lindö och bland svenska kojor först få syn på
lots-kojan vid Lindöskär.
Det är någonting märkvärdigt med den der kojan. Så
vacker och solbeglänst den än synes, så spökar der ibland.
Spökar ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
