Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och till solen; ty det finnes ingen i hvilkens affärer så många
andra blanda sig som i vår jords. Mot henne stackare har det
öf-riga himmelska herrskapet aldrig iakttagit
noninterventionsprinci-pen, hon får ej ha sitt haf i fred för månen, och alla grönsaker
hon har äro en nådegåfva af solen. Det enda hon på egen hand
får göra är då och då en jordbäfning, en liten omvältning för ro
skull, men detta är rent af en ekonomisk fråga, som ej rör det
stora hela.
Det är emellertid ej en dags göra att ta reda på huru
mycket hafvet sjunkit under Wargentins streck och således måste man
ha godt om tid.
Påföljande sommar kom der helt oförmodadt en gäst till
lots-kojan vid Lindöskäret. Det var en herre med grå hatt, gentil
rutig sammetsväst med silkesränder och för öfrigt nätt och prydlig.
Han kom hem med far, som lotsat ett fartyg åt V. till, och hade
med sig en kappsäck och dessutom en hel hop underliga ting,
som han genast hängde upp och satte i ordniug.
Det var magister Nordeling, docent i Lund och utsänd af
Kongl. Vetenskapsakademien för att forska efter huru länge det
kunde dröja innan Sverige blef qvitt allt sitt vatten. Magister
Nordeling var för öfrigt en ung hygglig man med bildning och
ett lika vänligt som öppet sätt att vara, så att han redan vid
framkomsten var ganska bekant med den hederliga lotsen, som då
han kom in i stugan presenterade sin gäst och sade: «se mor,
sådan måse jag fångat i V. Han skall bo uppe på
vindskammaren.»
(Vindskammaren? Lars Olof!»
«Ja visst. Hå, det var sant, hör på, lilla magister — sätt
fram en stol åt magistern, Johanna! — hör på, lilla magister, nu är
saken den, att det inte finns mer än ett rum der ni kan bo, och
det är vindskammaren, och nu är det så ....»
«Ah, inte skall du dra fram med det, Lars Olof, det låter så
barnsligt», sade hustrun.
«Åh prat, gumma, detta här är en klok herre, vet jag, och
ingen dålmåns, han begriper nog.»
«Fortfar, ålderman!» bad främlingen.
«Jo, si nu är det som så — hör på, mor, du kunde allt ge oss
en grogg efter vi ha främmande — jo det är som så, att vi hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
