- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 9. II. Mormors spinnrock : En berättelse ; Petter Abel : Skizz ; Sorgebarnet : Genremålning ; Strumpväfvarens barn : Genremålning ; Pfefferkorns reseminnen ; Småstycken /
12

(1869-74) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vand, utan liksom litet rädd, då båten girade till och en sqvätt
slog öfver relingen.

Magister Nordeling var ung, nyligen utsluppen ur
studerkammaren, således med en erfarenhet som han ensamt hemtat ur
böcker, men utan denna verkliga som man får endast under ett långt
studium af det yttre lifvet, ett studium som lika ofta leder till
egoism som till andlig klarhet och som ofta kyler hjertat i stället
för att göra det lyckligare. Det ligger en slags omedveten lycka
i att veta litet och denna lycka återfinner man aldrig under hela
den vandring eller forskningsresa man har att göra, innan man
får veta mycket — och när vet map mycket? När man slutar
der man börjat — med att tro och hoppas och af allt hjerta
erkänna: jag vet intet, men jag anar mycket; jag älskar
mensklig-heten och menniskorna derföre att jag känner dem, lika varmt
som då jag icke kände någondera.

Magistern kände verkligen ingendera. Han kände ej ens sig
sjelf; denna underliga varelse, som beständigt slinter undan vår
uppmärksamhet, denna skugg-gestalt, som öfverallt smyger sig med
oss och som försvinner då vi vända oss om för att betrakta
honom. Han kunde således ej riktigt redogöra för hvad det var,
som rörde sig i hans själ när han någongång satt ensam,
förtroligt samspråkande med Johanna.

En vacker sommarafton satt han så och hörde som ett
lär-girigt barn på flickans berättelse om mormor; men då hon också
talade om mormors spinnrock, kunde den lärde mannen ej låta
bli att draga på munnen, visserligen mer af pligt än af känsla
eller verklig öfvertygelse om sin egen öfverlägsenhet.

«Tror herrn då inte», frågade Johanna, «att gamla mormor,

der hon nu är, kan eller vill tänka på oss; tror herrn verkligen

att alla band så der slitas i ett ögonblick, eller att den salige
anden är så salig att han glömmer alla dem han älskat här på
jorden?» i

Magistern ville gerna fram med något om öfvertro, om
naturliga företeelser och hela denna apparat, som man drar fram för

att upplysa enfalden, men Johannas ögon talade ett annat språk.

Det var något så förtröstansfullt, så hjertegladt i dennrf blick och
i hvarje drag, att han ej hade mod att dra fram med förmodan
om en råtta som sprang på hjulet eller luftdrag — ej en gång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:11:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/9-2/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free