Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja, det gör jag, rätt mycket, herrn är eu hederlig herre och
far håller af herrn och mor också.»
Den gode ynglingen hade aäkert friat — om han fått tid;
men i detsamma öppnades dörren och Johannes från Hollskär
steg in.
«Si så, nu är jag här igen, Johanna — tack för sist!»
Den raske ynglingen steg fram och ruskade flickans hand.
«Hå, se är herrn här än; jag hörde just för åtta dar sedan
ålderman tala om — vi råkades på en rysk skuta, som gick på
Bremen — att här låg en herre, som skulle se på hur sjön höll
vatten — åh ja, visst ha vi nog af den sorten.»
Magistern kom rent af ur koncepterna och tyckte på intet
sätt om att Johannes kallade flickan för du, en frihet som
magistern sjelf tillät sig, men som han tyckte vara bra opassande för
andra.
Johannes pratade, glad och munter, om sina seglatser och
drog upp bland annat ett tjockt silfverur, som han fått på köpet
af en amerikanare, som hade törnat på om inte Johannes kommit
i «rätt och läglig tid» för att vända.
«Och du kan det der? hur gammal är du?» frågade magistern.
«Nitton år och en vinter, herre.»
«Det är raskt.»
«Ja, är det inte?» skrattade Johannes, som alldeles icke
tycktes ha någon aning om att bättre folk bruka att vara blygsamma
och aldrig erkänna sin egen förtjenst och icke andras heller. Han
visste icke att man ej fick en enda gång säga: till det eller det
duger jag, men deremot hade full rättighet att förklara alla andra
för oduglingar. Sådant är icke sjelfberöm, fastän man vid dylika
tillfällen upphäfver 9ig till domare öfver lefvande och döda.
Den der »pojken» kunde magistern icke egentligen tåla; ty
det var en riktig frifräsare, som tycktes vara i sitt element,
sprittande glad som fisken i sitt. Ändtligen gick han och Johanna
såg efter honom då han rodde bort.
«Hör på, Johanna», sade Nordeling, «om det blef fråga,
hvilken af oss ville du helst ha — Johannes der eller mig?» Det
var en rask fråga och framkastades liksom på skämt.
Johanna rodnade — ty det visste hon ej så noga.
«Nå, Johanna?»
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
