Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men följden af denna föreläsning blef den vanliga. Lille
Ernst gjorde sedan ej annat än funderade på skepp och obebodda
öar, kaniner och trogna hundar, palmer, kaffeträn, en liten hydda,
solsken och vackert väder. Genom parken, eller det ängstycke
man kallade så, sorlade en liten bäck, som utgöt sig i den så
kallade Angsjön, ett litet handfat med vatten, som rent af
artighet fick namnet sjö, emedan denna sjö egentligen ej var annat än
en för detta namnlös skogspöl, som blifvit upphöjd i sin
nuvarande rang blott derföre att den råkade ligga i en park. Men i
den der sjön, så liten han var, stack upp en ö — det vill säga
en liten plätt till holme, som pryddes af några albuskar, och som
ganska riktigt hade den i Ernsts ögon ovärderliga egenskapen att
vara obebodd. Petter Abels skepp hade utlupit från Themsen och
sedan gjort sin äfventyrliga resa med alla dess vexlande händelser.
Hvad var då naturligare än att bäcken blef Themsen och Angsjön
med sin obebodda holme blef det der Sydhafvet med sin obebodda
öP Det blef alldeles nödvändigt att utrusta ett skepp, på hvilket
man kunde sätta en liten docka, som sedan skulle genomgå
samma öden som Petter Abel.
Lille Ernst började sitt arbete att urholka ett trästycke till
skepp. En torpargosse, något äldre och mera van än lille baron
att handterä en knif, gjorde det gröfsta arbetet, och snart var der
ett skeppsskrof, som Ernst och Lina skulle tackla. Hela
utrustningen hade gått utan olycka, om Ernst ej skulle förbättrat något
i skeppets konstruktion; men detta måste ske, och då unge herrn
egentligen var förbjuden att nyttja knif, så skedde det i all tysthet.
Det bar dock ej bättre till än att knifven slintade och Ernst
skar sig i fingret. Det var en dubbel olycka; ty ej nog med att
det gjorde ondt och att det blödde, ännu värre att unga barons
inblandning i slöjd och handtverk skulle skaffa honom snubbor af
både mor och far. Lina, den beskedliga Lina var då hans enda
tillflykt, och dit skyndade han med sitt blödande finger.
«Bevara mig så Ernst bär sig åt, hvad skulle baronen och
friherrinnan säga!» yttrade Lina med hela öfverlägsenheten af
ålder och visdom.
«Ja, det var just det! Söta Lina tala inte om*et; lägg en
lapp på så att bloden stannar, söta Lina; ja, bind åt hårdt, myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
